Det börjar inte med ett skott

29 mars 2014 04:16

Försvarsdebatten rasar vidare i Sverige. Två frågor har hamnat i fokus. Mer pengar till försvarsmakten och försvaret av Gotland. Ett nyckelbegrepp i debatten är ordet ”tröskelförmåga”. Sverige kommer aldrig att kunna vara starkt militärt, och måste inte heller vara det. Det vi behöver är ett försvar starkt nog för att utgöra en hög tröskel för en potentiell fiende, som gör att han måste offra mycket för att kunna angripa.

Idén är inte ny. Det var så här det svenska försvaret var organiserat under kalla kriget. Men under de stora försvarsnedskärningarnas tid försvann denna tanke. Försvaret designades för insatser utomlands.

Nu har vi sett hur Ryssland agerat aggressivt och erövrat territorium på ungefär det sätt som vi var rädda för att Sovjetunionen skulle göra. Alltså är det dags att ta tillbaka tröskelförmågan. Enklaste sättet att göra detta är att rusta upp försvarsmakten. Fylla ut alla vakanser. Investera i ubåtar, flygplan och modernt luftvärn. Därtill återbesätta Gotland.

Men räcker detta? Nej, jag tror inte det. För om det är någonting som invasionen av Krim visat så är det att vapen inte är allt.

Det behövs också en politisk tröskelförmåga. Om inte regeringen är beredd att använda sina militära resurser spelar det ingen roll hur bra de är.

Ryssland erövrade Krim utan att skjuta ett enda skott. Man utnyttjade istället motståndarens politiska svaghet. Regeringen i Kiev kontrollerade inte hela landets försvarsmakt. Ukrainas vänner i väst var långsamma, oorganiserade och ovilliga att slå till med militära medel. Ukraina hade sannolikt kunnat avvärja invasionen men den politiska förmågan fanns inte.

Hur står det då till med den svenska politiska tröskelförmågan? Jag tror inte att vår regeringen för en sekund skulle tveka att ge order om att attackera en angripare med våld.

Problemet är dock att spelet inte börjar med att någon skjuter. Tvärtom är det vägen fram till den spända situation där bara våld återstår som är det taktiska spel som ska vinnas. Att ta steget och ge order om att skjuta är så stort att många politiker inte törs ta det. Ingen vill ha krig. Alltså avgörs hela striden, om man nu kan kalla den så, precis innan det är dags att börja skjuta.

Invasionen av Krim visar just detta. När Ryssland flyttade in sina styrkor hade det bara funnits ett sätt att bli av med dem och det hade varit att attackera. Ingen tordes. Inte ens regeringen i Kiev.

Denna process, fram tills dess att nästa steg är våld, är politisk. Militära resurser utgör ett viktigt medel men det är politikerna som avgör hur medlen ska användas. Våra ledande politiker har dock fram till nu varit förvånansvärt ointresserade av försvarsfrågor. Så sent som förra året kallade statsministern försvarsmakten för ett ”särintresse”. Försvarsutskottets ledamöter har gång efter annan visat på häpnadsväckande kunskapsluckor om den verksamhet man är satt att bevaka.

En fullt befogad fråga att ställa är därför vilken beredskap vår politiska ledning har för att hantera en kris i vårt närområde. Ta gärna exemplet Gotland som utgångspunkt. Låt säga att en kris liknande den i Ukraina bryter ut i Lettland? Gotland hamnar i fokus. Vad vill regeringen göra? Besätta ön med trupp redan nu eller först när krisen kommer? Vågar besätta ön vid en kris, det kan ju uppfattas som provocerande? Frågor som dessa bör en regering ha färdiga svar på. Det har vi inte idag.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!