Ny insikt för förre IFK-spelaren i Göteborg

Efter 13 säsonger har David Boo Wiklander slutit cirkeln som A-lagsspelare i IFK Göteborg – men nu är inte fotboll nummer ett längre.

– Familjen är det absolut viktigaste, säger han.

Det hinner hända mycket i ett liv på ett år.

31 oktober 2015 stod David Boo Wiklander efter slutsignalen i Malmö och firade IFK Norrköpings första guld på 26 år.

Därefter blev han klubblös eftersom IFK inte ville förlänga kontraktet. I april skrev han slutligen på för Hammarby, på dispens eftersom transferfönstret hade stängt.

Från bänken såg han hur ”Bajen” haltade i tabellen och det var först under sommaren som Boo Wiklander fick ordinarie speltid tillsammans med unge Joseph Aidoo. Det blev succé direkt för mittbacksparet och kontraktet säkrades under hösten.

Men med fem matcher kvar av serien försvann David Boo Wiklander helt plötsligt från den allsvenska radarn. ”Familjeskäl” angavs och i början av december kom förklaringen. Sonen Gustaf, som hade fötts i februari, hade en medfödd godartad tumör på hjärtat och vårdades på specialistsjukhus i Göteborg.

Så samtidigt som David Boo Wiklander utsågs till årets spelare i Hammarby satt han i hemstaden Göteborg och våndades på sjukhuset.

"Fotbollen var sekundärt"

Efter säsongen 2016 lämnade han också Hammarby och skrev på för IFK Göteborg.

Cirkeln slöts med klubben han lämnade som junior, även om vägen dit blev dramatisk och turbulent.

32-årige Boo Wiklander återvände till barndomsstaden med en helt ny insikt.

– Då inser man vad livet och familjen betyder. Man säger ofta att fotboll är blod, svett och tårar och att det betyder så mycket mer. Men när man kokar ner det till att hamna i en sån situation så värdesätter man helt andra saker. Familjen är det absolut viktigaste.

– Vi hade flyttat tillbaka till Göteborg oavsett, eftersom vi behövde tillgång till de specialisterna. Att jag fick fortsätta med fotbollen var egentligen sekundärt men det är roligt att det löste sig. Men oavsett vilket lag man håller på så har vi inte valt någonting, vi har valt att gå på det bästa för vår son, berättar han.

Hur mår Gustaf nu?

– Han är stabil men vi vet inte riktigt vad som kommer behöva göras. Det är inget som har gått över, det är mer att de har honom under uppsikt. Vi är på rätt ställe och det är väl det som känns bäst. Han bor hemma med oss och vi är på kontroller kontinuerligt varannan vecka. Vi har förmånen ändå att leva som vanligt, men ändå inte.

Ersatt av Fjóluson

Vi återkommer till det nya livet i Göteborg lite längre fram, men backar först bandet till David Boo Wiklanders sex år i Norrköping. Han kom som en mittfältsgnuggare från Qviding till ett lag i superettan och lämnade som svensk mästare och mittback.

– Det var fantastiskt roligt att göra resan från superettan till SM-guld. Det finns väl inte mycket som toppar det, konstaterar han lugnt.

Du kunde väl knappast ens ha drömt om den utvecklingen?

– Nej, och det är väl det som är charmen med idrott, att en grupp kan utvecklas så snabbt tillsammans. Det var fantastiskt. Att runda av med ett guld och den bästa säsongen jag hade gjort kändes ganska okej också.

Ändå räckte det inte till förnyat kontrakt. David Boo Wiklander försvann från truppen och in kom Jón Gudni Fjóluson från Sundsvall i stället. Det blev många känslor som for runt i kroppen i samband med det.

– Man är involverad så mycket mer med alla runt omkring också när man har varit där så länge. Självklart var det jättetråkigt. Å andra sidan kunde det inte ha blivit en bättre resa, att få avsluta med bara positiva minnen eftersom vi vann supercupfinalen mot Göteborg också. Det var sex jättefina år. Det känner man också nu när man har smält allting och tagit steget och flyttat från stan. Jag kommer alltid komma ihåg alla supportrar, speciellt när vi kom hem från Malmö. Och stödet hela vägen egentligen, från vi gick upp, det har varit full fart. Som tur är har jag inte upplevt den där gnällbänken, som det var så mycket snack om innan.

Bajen gick inte att motstå

Förra vintern hade han till och med förlikat sig med tanken på att fotbollskarriären skulle kunna vara över, och accepterade det utan problem. Familjen hade rotat sig i Norrköping och trivdes med det.

– Eftersom jag hade en civil karriär (inom banken) att falla tillbaka på öppnade det upp en massa dörrar. Med tanke på familjesituationen då krävdes det något otroligt roligt och spännande för att man skulle göra någonting, säger Boo Wiklander.

Men sen dök ett erbjudande upp som inte gick att motstå.

– Beslutet med Hammarby, det kan du nog fråga vem som helst om. Att tacka nej till att gå in framför så mycket folk varje vecka, det får man inte göra helt enkelt. Samtidigt kunde jag jobba vidare med det civila uppe i Stockholm och breda ut mina kontakter där. Det var en kapitalrådgivare som jag hakade på där och allting föll på plats. Vi (Fond & Finans) har kontor där och jag skulle dra igång det, och samtidigt fortsätta med fotbollen.

Från bänken till bäst

Som mittback var han dock uttalat det tredje hjulet i truppen bakom Lars Saetra och Richard Magyar.

– Jag köpte hela deras upplägg att de var i behov av en back-up. Men jag var även tydlig där att jag visste att jag hade något att bidra med till laget. Det fick jag göra till slut och det gick ju bra.

”Bra” är ett understatement eftersom David Boo Wiklander och Joseph Aidoo blev seriens tätaste mittbackspar från sommaren och framåt.

Du måste vara nöjd?

– Absolut. Ser man resultatmässigt har det gått jättebra sedan jag klev in bredvid ”Ante” (Andreas Johansson i IFK) egentligen. Man blir bättre och bättre med åren, säger han.

Efter säsongen haglade utmärkelserna över Bajens göteborgare.

– Det var så mycket. Den största var väl när alla fick rösta, det var alla supportrar och alla som hade tillgång till internet. Publiken liksom, det var väl den största. Men sen fick jag allt från australiensisk oxfilé av en Bajenskara till en massa annat. Det har varit jätteroligt att få den uppmärksamheten, speciellt som försvarare, säger han.

"Göteborgs bästa klubb"

Boo Wiklander lämnade även Hammarby på topp, även om orsaken till avskedet var en annan den här gången.

Men sent omsider har han ändå uppnått ungdomsdrömmen att få tillhöra IFK Göteborgs A-lag, klubben han lämnade som 19-åring för att återvända till moderklubben Qviding.

Cirkeln är sluten, även om det tog en dramatisk omväg på 13 säsonger, och han är glad att vara tillbaka.

– Det får man väl säga. Det är och har varit Göteborgs bästa klubb sedan man växte upp. Det var det man tränade och spelade för då. Det känns skönt att få ge tillbaka också eftersom jag har fått mycket av min fotbollsutbildning här, säger han.

Men David Boo Wiklanders fotbollslott verkar vara att slå ur underläge. Så var det ofta i Norrköping, så var det i Hammarby och så lär det bli i Göteborg också där Mattias Bjärsmyr och Thomas Rogne är ett väl inarbetat mittbackspar.

– De har spelat tillsammans i två år så självklart är jag införstådd i förutsättningarna där också. Men återigen är min inställning självklart att jag fortfarande har mycket att bidra med och vill absolut ta upp den konkurrensen. Om inte jag spelar så vill jag tvinga laget att bli så bra som möjligt så att vi kommer lyfta oss från förra året.

Det ligger väl latent i Blåvitt att man vill vara med i guldstriden varje år?

– Ambitionen är att vara där och kriga. Men Malmö blir favoriter och sen finns det några andra, exempelvis Norrköping. Det som är nyckeln är det laget som kan plocka fram flest unga som kan bidra till flest poäng, de kommer vinna allsvenskan.

I Göteborg kan Boo Wiklander fortsätta att kombinera fotbollen med den civila karriären.

– Det är bra nu också eftersom huvudkontoret ligger i Göteborg, 300 meter från Kamratgården. Jag jobbar med Family Office med inriktning på professionella idrottare, företag, entreprenörer eller privatpersoner, berättar han.

IFK-möte i helgen

David Boo Wiklander har ännu inte mött IFK Norrköping sedan han lämnade stan, förutom i en U21-match. På lördag blir det en ny möjlighet när lagen drabbar samman i kvartsfinalen i cupen i Göteborg. Oavsett om David Boo Wiklander får spela eller ej medger han att det känns något alldeles extra att ställas mot sina gamla guldkompisar.

– Ja självklart, absolut. Ser man det lite krasst så blev jag skolad i Blåvitt för att spela allsvensk fotboll och i Norrköping fick jag börja spela allsvensk fotboll på riktigt. Så det är mycket känslor i såna typer av matcher. Man upplever mycket runt lagen, mer än tröjor och märken, så det hade varit skitskoj.

Om jag säjer IFK, vad tänker du främst på då?

– Haha. Två fantastiska kamratföreningar i Sverige.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Johny Daagh

Ämnen du kan följa