Teknologi för livet hyllar Billy Klüver

En problemlösare som ville föra konsten och teknologin närmare varandra. Norrköpings konstmuseum uppmärksammar Billy Klüver med en stor utställning.

11 september 2004 04:00
Billy Klüver som dog i vintras var under fyra decennier en centralgestalt i den amerikanska samtidskonsten. Han växte upp i Sverige, men kom till USA redan 1954 och råkade mer eller mindre genom omständigheternas spel bli en del av den avantgardistiska konstscen som tog form i New York under 1960-talets första år.
Han var inte konstnär, utan ingenjör med doktorsgrad från Berkeley, som blev teknisk problemlösare åt ett oändligt antal konstnärer.
På söndag öppnar utställningen Teknologi för livet på Norrköpings konstmuseum. Det är en hyllning till Billy Klüver, som upptar gallerierna på entréplanet.
Bakom initiativet står Marianne Hultman på Konstmuseet som arbetade hos Billy Klüver i slutet av 1990-talet. Tillsammans med hans hustru, Julie Martin, har hon samlat ihop konstverk, filmer och dokument som sammanfattar hans insats

I går var det pressvisning och på plats fanns förutom Julie Martin också konstnärerna Robert Breer, Robert Whitman och Fujiko Nakaya som alla samarbetat med Billy Klüver i olika sammanhang.
Den förstnämnde filmade 1960 arbetet med Jean Tinguelys rörliga skrotskulptur Homage to New York, som också var det första konstprojekt som Billy Klüver tog del i. Det var ett beställningsverk från Museum of Modern Art i New York och bestod av delar som hittades på olika soptippar. Cykelhjul, barnvagnar, pianon, kabeltrummor och radioapparater. Jean Tinguely nöjde sig inte med att skapa en mobil, utan ville också att skulpturen skulle förgöra sig själv, vilket krävde en hel del elektroniska lösningar, som Billy Klüver och hans dåvarande arbetskamrater på Bell Laboratories stod för.
Det blev inledningen till ett långt engagemang för samtidskonsten, men Julie Martin påpekar att han aldrig betraktade sig som konstnär även om hans bidrag och bearbetningar påverkade det färdiga resultatet.
- Det var viktigt för honom att hålla i sär de båda rollerna. Han var angelägen om att förbättra teknologin. Det gjorde att han intresserade sig för konstnärernas sätt att tänka, men jag tror också att det var viktigt för honom att konstnärerna inte uteslöts från en utveckling, som genomsyrade resten av samhället, säger hon.
Han kom också att bli en länk mellan den amerikanska konsten och Sverige. Han hjälpte Pontus Hultén att anordna flera utställningar på Moderna museet under sextio- och sjuttiotalen. Bland annat den på sin tid så uppmärksammade Rörelse i konsten 1961.

Men kanske sammanfaller historien om Billy Klüver i första hand med historien om organisationen EAT - Experiments in Arts and Technology, som han ledde under många år. Den grundades 1966 och tänkt att fungera som ett samarbetsorgan för konstnärer och tekniker. Konstnärer som behövde ventilera tekniska problem kunde vända sig till EAT.
Upprinnelsen till organisationen var en planerad konst-och teknologifestival på Fylkingen i Stockholm. Tio amerikanska konstnärer var inbjudna, men av skäl som inte är helt klarlagda ställdes deltagandet in. Det amerikanska projektet bestod av en serie performance-föreställningar. I gruppen ingick bland andra Robert Rauschenberg, John Cage, Öyvind Fahlström och Robert Whitman. Förutom konstnärerna medverkade en mängd dansare, statister, musiker och ett trettiotal tekniker från Bell. Inför utsikten att se allt arbete gå till spillo beslöt man att iscensätta föreställningarna i en militär övningslokal på Lexington Avenue i New York och döpte det hela till 9 Evenings: Theater and Engineering. Erfarenheterna från de nio kvällarna i den gigantiska övningslokalen underströk behovet av ett mer organiserat samarbete mellan konstnärer och tekniker.

Föreställningarna filmades och ett par av dem - bland annat Öivind Fahlströms Kisses sweeter than wine - kan beskådas på Konstmuseets utställning. Övriga är på väg att rekonstrueras av Barbro Schultz Lundestam, som också står bakom boken Teknologi för livet. Den presenterades under gårdagens pressvisning och innehåller framför allt Billy Klüvers egna texter om förhållandet mellan konst och teknik.
Men man hittar också artiklar av Olle Granath, Pontus Hultén, Carl-Henrik Svenstedt och Fujiko Nakaya, som skriver om EAT:s paviljong på Expo 70 i Osaka. Den bekostades av Pepsi och symboliserar i efterhand kollisionen mellan råkapitalistiska marknadsföringskrav och konstnärlig kreativitet, men så länge paviljongen fungerade enligt intentionerna tycks den ha varit något av en multimedial drömskapelse. Innertaket bestod av en sfärisk spegelkupol och besökarna kunde se sig själva sväva mellan golv och tak. På utsidan ringlade Fuijko Nakayas dimskulptur. Det var den första av många, som hon skapat runt om i världen. En av dem kan nu beskådas i skulpturparken bakom Konstmuseet.
Andra verk på utställningen är Robert Rauschenbergs Dry Cell, som anses var ett av de första interaktiva verken, Andy Warhols Silver Clouds, heliumfyllda kuddar i metalliserad plastfilm, Robert Whitmans Wavy Red Line och Hans Haackes Vandrande högspänningsurladdning. Bara för att nämna några.
Teknologi för livet återger ett laddat skede i den moderna konsthistorien, men det är inte bara historia. I en av texterna i Barbro Schultz Lundestams bok förklarar Billy Klüver att EAT kom till för att ta vara på den kreativa energi som finns i mötet mellan konsten och tekniken. Mycket tyder på att åtskilligt av den energin finns kvar än i dag.
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!