De ger pojkarna trygghet i nya landet

Det svåraste med arbetet på flyktingboendet Olivlunden är att skiljas från de pojkar som nekas uppehållstillstånd. "Det är en oerhörd sorg och tragedi. Man är otillräcklig", säger Caroline Johansson, tillförordnad verksamhetschef.

29 juli 2016 09:20

Söderköping

Gemensamt för pojkarna som bor på Olivlunden är att de väntar på ett livsavgörande beslut om de ska få stanna eller inte. Asylprocessen tar minst ett år, en del får vänta i två år. Gemensamt är också att de har varit med om traumatiska händelser under flykten från sina hemländer. De flesta kommer från Afghanistan, Eritrea och Syrien.

Många vet inte vad som hänt med familjen, de kan ha kommit ifrån varandra under flykten, exempelvis hamnat i olika båtar. För en av pojkarna på Olivlunden tog det 14 månader innan han fick tag på sin mamma.

Men det är inte alltid så att de har förlorat eller tappat bort anhöriga under flykten. Ibland har familjen beslutat att skicka i väg sonen för att rädda livet på honom, i en del fall med tanken att familjen ska kunna ansluta senare. Det händer att även unga flickor flyr ensamma, men de är mer utsatta och blir oftast tillfångatagna eller dödade på vägen.

Ytterligare en sak som är gemensam för pojkarna på Olivlunden är att de ska lära känna och anpassa sig till ett nytt land och lära sig ett nytt språk på kort tid. Det som barnen som är födda i Sverige har haft hela sitt liv på sig att göra det ska flyktingbarnen klara av på bara några få år. Här ingår även att lära känna alla oskrivna regler, sådant som svenskar ofta gör utan att tänka på det.

Något annat som pojkarna har gemensamt, menar Caroline Johansson, tillförordnad verksamhetschef på Olivlunden, är att de allihop har en stark drivkraft att ta sig framåt, trots ovissheten med asylprocessen och trots de traumatiska händelser som de varit med om.

– Det som jag absolut vill framhålla är att killarna är oerhört motiverade. De är ivriga att göra rätt för sig och komma in i det svenska samhället. Men de gör det på olika sätt eftersom de är olika som individer, säger hon.

På Olivlunden arbetar ett trettiotal ungdomspedagoger med att ge ungdomarna omsorg och trygghet och skapa förutsättningar för att de ska kunna integreras i det svenska samhället. För närvarande bor femtio killar på Olivlunden, som består av tre boenden och en boendestödsverksamhet, som är ett steg på vägen ut i eget boende.

Den mest avgörande skillnaden mellan pojkarna är utbildningsnivån. Det vanligaste är att de inte har gått i skolan alls, och följaktligen inte lärt sig att läsa och skriva, eller att de har gått två, tre år i skolan. Endast i undantagsfall har de genomgått hela grundskolan.

Det första som händer när en pojke kommer till Olivlunden är att han får en god man som sköter ekonomin och asylprocessen. Det tar ungefär tre veckor innan pojken kan börja skolan. Under den tiden deltar han i något som kallas "Slussin" där han får samhällsinformation och lokal information om Söderköping. Då kommer också skolan på besök och kartlägger utbildningsnivån så att han hamnar i rätt klass.

Till en början kan det också handla mycket om sjukvård. Ofta är pojkarna i dåligt skick, såväl fysiskt som psykiskt, när de anländer till Olivlunden och får träffa läkare och gå på hälsokontroll.

Inledningsvis ligger fokus på att ge pojkarna trygghet.

– De kommer hit utan föräldrar och de behöver förutom mat och tak över huvudet kärlek, omsorg och trygghet som vilket barn som helst, säger Anna Larsson, samordnare på Olivlunden.

Efterhand flyttas fokus mer och mer mot att hjälpa pojkarna att bli integrerade i det svenska samhället.

– Vi jobbar för att de ska bli självständiga, det är det som är målet. Vi följer med och visar första gångerna. Sedan vill vi att de ska känna sig rustade att klara sig själva. Det sker stegvis. Vi ställer högre krav på dem som bor i boendestöd och varit här ett tag, säger Caroline Johansson.

Det bästa med arbetet på Olivlunden är gemenskapen och alla möten med människor, menar Caroline Johansson och Anna Larsson.

– Det är verkligen som en familj och som ett andra hem. Det är en varm stämning. När man kommer in på jobbet möts man av kramar, säger Anna Larsson.

Desto mera smärtsamt blir det när en del nekas uppehållstillstånd och måste lämna landet.

– Det är en oerhörd sorg och tragedi. Man är otillräcklig, säger Caroline Johansson.

– Att vara professionell i en sådan situation är att våga stå kvar och trösta fast tragedin är där. Möta deras sorg och ta emot den. Även om det är tungt måste vi ändå försöka vara uppmuntrande till killarna. Vi är tvungna att gå in i en roll för att överleva och klara arbetsuppgifterna. I den rollen ingår att försöka inge hopp i hopplösheten, säger Anna Larsson.

Några pojkar väljer varje år att avvika från Olivlunden. Oftast handlar det om att de inte orkar stanna under överklagandefasen. De har rätt att överklaga ett negativt besked tre gånger.

– Jag tänker än i dag på pojkar som varit borta på morgonen och där vi inte har någon aning om vad som hänt med dem, säger Caroline Johansson.

18-årige Ibrahim Sadek från Syrien har nyligen flyttat från Olivlunden till en svensk familj i Söderköping. Ibrahim har fått uppehållstillstånd och arbetar just nu på Kockens Grill och läser in gymnasiekompetens. Målet är att komma in på hotell- och turismprogrammet nästa höst.

– Trygghet är det viktigaste som man kan få. Jag kände mig trygg på Olivlunden, säger Ibrahim Sadek.

Arbetsplats Söderköping

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!