Rädda ängarna med modernt torparliv

Intresset för att främja biologisk mångfald ökar. Men hur gör man det bäst? Lev som en torpare.

Du blir naturens medskapare på ett annat sätt än vid traditionell trädgårdsskötsel, säger Calle Bergil, biolog och hängiven torparodlare.

12 augusti 2019 09:05

Den 29 juli tog våra förnybara resurser på jorden slut för i år. Enligt beräkningar från Världsnaturfonden innebär det att vi har gjort av med naturens årsbudget. Vi lever som om vi hade 1,7 planeter till vårt förfogande.

Det är lätt att känna oro och maktlöshet över utvecklingen. Men det finns saker att göra i det lilla. Alla som har tillgång till en egen täppa kan bidra – och samtidigt skapa ett vackert kulturlandskap.

Intresset för naturvård inpå knuten ökar. Genom att lära oss hur man historiskt har använt naturen kan vi rädda en hotad mångfald av allt från vackra ängsblommor till kvittrande fåglar och pollinerande fjärilar och humlor, säger Calle Bergil.

Han är biolog och en av författarna till boken ”Naturvård för torpare”. Den är utgiven på eget förlag tillsammans med Ola Sjöstedt och Tore Hagman och ambitionen är att den ska fungera som inspiration och handbok för alla med tillgång till en markplätt.

Vi vill vidga begreppet torpare till alla som har ett hus på landet. Oavsett om de bor där hela, eller bara delar av, året, säger Calle Bergil.

Blommande arv

Han fick upp ögonen för torparodlandets betydelse i början av 2000-talet, när han hade ansvar på Länsstyrelsen för skötsel av gamla ängsreservat i Finnmarkerna i norra Värmland.

Där fanns en fantastiskt rik flora i spåren av de svedjebrukande skogsfinnar som levde där från 1600-talet och framåt.

De blev ditlockade med skattebefrielse mot att de bröt, röjde och brukade den otillgängliga granskogen. Spåren av deras hårda slit finns bevarade i form av små gläntor och torpställen i den täta skogen. Men det har varit svårt att mobilisera krafter för att hålla liv i de unika platserna. Om ingen håller efter dem riskerar de att försvinna. Det gäller många områden runt om i landet. I takt med att landsbygden avfolkas och jordbruket moderniseras, växer många öppna fält igen och slyn vinner mark.

Det landskap som vi tar för givet – blomsterängar, gärdesgårdar och beteshagar – som avbildas i konsten, beskrivs i sånger och i litteraturen, är ofta ett resultat av torparlivet, förklarar Calle Bergil.

Praktisk handledning

Han blev frustrerad över utvecklingen, ville dra igång kampanjer, engagera Länsstyrelsen och Naturvårdsverket. Men det var svårt att få gehör. När han träffade kollegan Ola Sjöstedt, som var nybliven ägare till ett torp och lika entusiastisk naturvårdare, väcktes idén om en bok i stället.

Vi ville nå ut med budskapet om torparmetoden och samtidigt göra en handbok – både till oss själva och andra – om hur man kan upptäcka och vårda naturen vi har nära.

Historiskt var en torpare någon som hyrde sin stuga och betalade genom dagsverken på gården den tillhörde. Torparen röjde marken från skog, höll landskapet öppet genom att slå ängar, hålla sig med betande djur och bruka jorden. Allt med enkla redskap som yxa, lie och plog och metoder som fagning – att tidigt om våren räfsa och ”städa undan” löv, grenar och fjolårsgräs – slåtter och efterbete av marken.

Den biologiska mångfalden gynnas av detta sätt att bruka jorden. Ängsblommor frodas och drar till sig pollinerare som bin, humlor och fjärilar, vilket i sin tur gynnar fåglar och andra djur.

En god, naturvårdande cirkel uppstår. Men man behöver inte slita med uråldriga metoder och redskap. Calle Bergil menar att modern torparvård kan utföras med både gräsklippare och lövblås.

Jag tycker inte att man måste vara kulturhistorisk korrekt – huvudsaken är att få en rik blomning, gynna pollinerare och hålla landskapet öppet.

Mosaik av växter

En viktig nyckel i det arbetet är ängen. Förr var dess funktion att ge hö till djuren. I dag är det den rika blomningen och den fina horisonten vi vill åt. Enkelt förklarat skapar man en äng genom att slå vid rätt tidpunkt och hålla jordmånen så mager som möjligt. Då gynnas fler blommor.

Ängen är en symbol för den biologiska mångfaldskulturen. Ett bra tips för att komma igång är att väcka liv i gamla ängar. Studera naturen och leta efter växter som gökärt, gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. De skvallrar om att det förmodligen funnits en äng där tidigare.

Ett annat sätt är att surfa in på Lantmäteriet och titta på historiska kartor.

Det är jättespännande att se hur det har sett ut där man bor. Dels är det vanligt med flygfotografier från 1930-talet där man kan se var det låg ängar, gärdesgårdar och åkrar. Dels kan man kika på lagaskifteskartor från 1700- och 1800-talen, säger Calle Bergil.

Ängsbruket ett också ett roligt sätt att upptäcka naturen på.

Du får vara medskapare på ett helt annat sätt än vid vanligt trädgårdsarbete. Det är en ynnest att få locka fram växter som slåttergubbe och kattfot och njuta av fjärilar, humlor och gärdsmygar i sin absoluta närhet.

Enkel torparvård för nybörjaren

1. Börja med gräsmattan. Bara genom att låta den bli aningens vildare, hjälper du mångfalden och pollinerare på traven. Klipp inte så ofta, gör omvägar runt blommorna, ha ett högre läge på maskinen. Då sparas blommor som tusenskönor, brunört och vitklöver som humlor och fjärilar älskar.

2. Så pollinerarvänliga växter runt den plats där ni sitter och dricker kaffe och umgås. Till exempel kryddväxten bergmynta (oregano) som kommer att ge ett spännande skådespel att betrakta.

3. Försök att skapa en äng. Spana efter lämpligt ställe genom att studera naturen och gamla kartor. Det finns blommor som är så kallade ängsindikatorer. Hit hör höskallra, ögontröst, backnejlika och ängsskära. Jorden ska vara så mager som möjligt. Allt som fungerar som gödsel ska undvikas. Viktigast är att ta bort allt gräsklipp. Slå helst med lie i rätt tid, efter blomning.

4. Hamla träden. Genom att beskära träden runt ängen blir jorden näringsfattigare och solen kommer åt bättre, vilket är positivt.

5. Bygg en stengärdesgård. Den är vacker och drar till sig smådjur som vesslor, ormar och ödlor. På stenarna frodas lavar och mossor i vackra färger och former.


Torpare

Historiskt var en torpare någon som hyrde sin stuga och betalade genom dagsverken på gården den tillhörde. Det var ett tufft liv. Torparna minskade snabbt i antal i slutet av 1800-talet till följd av jordreformer då gårdar flyttades ut på de gamla torpmarkerna. Utvandringen till Amerika och industrialiseringens framväxt i städerna bidrog också. Att vara torpare upphörde formellt först 1843 när hyra genom dagsverken förbjöds.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Lisa Wallström/TT