"Vi utlänningar sågs som ett hot"

"Det jag är mest rädd för är att de stänger ned allt och jag ses som ett hot som turist", säger Norrköpingsbon Jan Malmberg.

Den 6 augusti förra året lämnade Jan Malmberg Norrköping för en jorden runt-resa som skulle bygga på volontärarbete. Jobb, för mat och husrum, var tanken. Allt gick bra. Till för en månad sen. Och efter det har allt blivit värre, berättar han när vi når honom i ett hotellrum i staden Siem Reap i närheten av ruinstaden Angkor i Kambodja.

– Jag kom till Kambodja för att det i princip var det enda landet som släppte in mig. Alla andra länder har restriktioner, säger han.

Innan han kom till Kambodja jobbade han på ett sjukhus som volontärarbetare på Borneo i Indonesien. Ett sjukhus som byggts upp av en organisation i utbyte mot att man slutade att avverka regnskog.

– Jag är inte sjukvårdsutbildad. Men jag hjälpte till med andra saker som jag kan. Efter ett tag började nyheter om coronaviruset komma fram och allt eftersom rapporteringen ökade så blev hoten mot oss volontärer mer akuta. Vi sågs som ett hot eftersom vi var utlänningar. Därför bestämde organisationen som har sjukhuset att vi skulle lämna landet. Jag bestämde mig för att åka till Vietnam för att jobba som engelskalärare, säger han.

Men det blev inte Vietnam. I en coronasmittad värld ändras allt från dag till dag. Det skulle han märka när han landade i Singapore där han skulle byta plan.

– Min väska som skulle med mig till min nästa destination gick rakt igenom allt och hamnade på bagagebandet på andra sidan alla kontroller. Inte riktigt som jag hade tänkt mig. Och mitt flyg som skulle ta mig till Vietnam vägrade hämta väskan. Och om jag gick igenom kontrollen blev det två veckors karantän i Singapore. Det blev snabba beslut. Jag åkte till Kambodja, utan väskan, säger Jan Malmberg och skrattar uppgivet.

Det var från början tänkt att han skulle rest hem från Beijing med den transmongoliska järnvägen via Ryssland. Att rida kamel hos ursprungsbefolkningen på den mongoliska stäppen var en av planerna. Men Kina är struket och alla andra planer. Hem till Norrköping var det tänkt att han skulle åka i slutet av april.

– Nu funderar jag fram och tillbaka. Det går som i vågor. Ena stunden tänker jag att jag ska hålla ut till slutet av april, som jag tänkt. Nästa stund tänker jag att jag vill hem till tryggheten så fort jag kan. Vi får se. Det jag är mest rädd för är att de stänger ned allt och jag ses som ett hot eftersom jag är turist, säger han.

Vad ska du göra nu?

– Jag stannar nog här några dagar. Men det här är en stad som är uppbyggd runt turism och nu är nästan allt stängt. Jag ser fattiga som inte ens kan sälja ett vykort eller en skål ris. Ibland undrar jag hur den här nedstängningen av världen drabbar världens fattiga? Sen kommer jag försöka ta mig till huvudstaden Phnom Penh. Där har Sverige faktiskt en ambassad. Jag vet inte om jag ska kontakta den. Vi får se, säger han.

Om du vill ta dig hem – vet du om det ens går?

–  Det är nästa problem. Tittar man på restriktioner för världens länder är det långa listor med krav. Det verkar vara väldigt svårt. Det är därför jag ibland funderar på om jag ska försöka rida ut stormen. Det jag måste göra är att förlänga mitt visum. Jag vill inte riskera att vara kvar här utan giltigt visum. Vad händer då? Det vet jag inte ens. Allt är mycket osäkert just nu och jag försöker skapa något slags koll på läget. Som tur är har jag fortfarande pengar. Allt är osäkert, säger Jan Malmberg och berättar att han ser ut över en tom gata.

Jan Malmberg

Ålder: 54 år.

Bor: I Norrköping.

Familj: Särbo Katarina, två vuxna barn, David och Jacob, bonusdotter Elin.

Gör: Tjänstledig som chef för Byggföretagen i Norrköping.

Bakgrund: Var med och startade Kulturkammaren i Norrköping.

Kuriosa: Startade ett av Sveriges första bemanningsföretag medan det fortfarande var förbjudet.

Intressen: Natur, miljöfrågor, skärgården, gamla hus, kultur, musik, samhällsutveckling och att alla människor får komma till sin rätt.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa