Ett par yrkesfiskare hittade honom på en meters djup. Fiskarna pratade inte svenska men hejdade en man som i sin tur larmade polis och ambulans. Simon hade varken byxor eller skor på sig och polisen visste först inte om det var en olyckshändelse. Hade han ramlat i vattnet och drunknat eller låg det ett brott bakom hans död.

 

Rättsläkarens obduktion visade att Simon drunknade och att han hade en blandning av alkohol, amfetamin, hasch och bensodiazepiner i kroppen. Inget uppseendeväckande utan ganska normala mängder för att vara hos en drogpåverkad missbrukare.

 

Festade med kompisarna
Vad som hände timmarna innan Simon dog vet ingen riktigt säkert.

 

- Han var med några kompisar på fest. Torsdagen innan var jag med honom till socialen. Då hade han ingen mat och han hade stora problem med drogerna, berättar Simons syster Susanne som var hans vårdnadshavare från det att han blev föräldralös som 14-åring.

 

Då var hon sedan många år van att ta hand om sin nästan 20 år yngre lillebror.

 

När Simon började gymnasiet flyttade han till en egen lägenhet inne i Norrköping. Där och då började missbruket på allvar. Simon bytte vänner, eller snarare sagt fick nya vänner. De gamla fanns kvar men telefonsamtalen och mötena med dem blev mer och mer sällsynta.

 

- Jag skulle aldrig ha släppt iväg honom till stan. Det känner jag skuld för, säger Susanne i dag.

 

Det som börjat med cigarretter, fortsatte med hasch och fyllor med öl och sprit, byggdes på med lugnande tabletter och slutligen amfetamin.

 

Simon var bara en av de unga män i en stor bekantskapskrets som blandade lugnande, narkotikaklassade tabletter med amfetamin, hasch och alkohol.

 

I dag är flera av dem döda. Ett par är på behandlingshem. Andra är rena, har slutat med missbruket i tid.

 

Ville sluta
- Sommaren innan han dog förklarade Simon att han och en kompis bestämt att de skulle sluta med drogerna. Jag blev jätteglad när han ville lägga in sig på ett behandlingshem. Senare ändrade han sig och skulle i stället klara av att sluta på egen hand.

 

Johan var Simons bästa vän från det att de var fem år.

 

- Simon var bra, väldigt bra. En glad, snäll, härlig person. Jag saknar honom väldigt mycket.

 

Johan slutade tvärt med alla droger efter Simons död.

 

- Det var då jag insåg att jag levde i en jävla bubbla. Det går inte att hålla på så.

 

Alla vita går att röka
Precis som Simon använde sig Johan av Xanor, ett lugnande läkemedel som är narkotikaklassat.

 

- Simon fick aldrig något utskrivet av läkarna, men visst finns det sådana läkare som gör det.

 

Johan ger exempel på blandningar som att stesolid till exempel ofta blandades med alkohol eller hasch.

 

- Och alla tabletter som är vita går att röka...

 

Johan beskriver varför just Xanor är så populärt bland missbrukare.

 

- Det om något stänger av hjärnan. Du bryr dig inte om någonting. Det du tänker på försvinner. Du glömmer vad du gjort, dagen efter minns du ingenting. Det är en skum drog.

 

Johan bodde hemma hos Simon den sista sommaren.

 

- Simon fick inte mycket hjälp av socialen. Inte pengar till mat eller till någonting.

 

Även Susanne såg hur hennes lillebror bara blev magrare och magrare. Det gick fort och hon var orolig. På nytt tog hon kontakt med socialen. På nytt berättade syskonen Simons historia.

 

- Vi hade gjort det mängder med gånger. Han träffade olika socialsekreterare, man får bara nya hela tiden. Han litade inte riktigt på dem.

 

En gång när Susanne tog kontakt med socialen berättade de att Simons fall var avskrivet. Skälet - han höll inte kontakten med socialen.

 

- Vad ska man göra då? Jag skällde på honom. Vi, som var hans närmaste, polisanmälde honom för narkotikainnehav när vi hittade en haschplanta i hans lägenhet. Han kom till rätten och dömdes. Han fick en övervakare men det var allt. Inga sociala myndigheter reagerade. Det var bara någon månad innan han dog.

 

- Socialsekreterarna pratade i stället om att vård bara kan ges om det sker frivilligt. Det tyckte inte jag och fortsatte att tjata. Jag sa att om inget görs kommer något att hända min bror. När de väl bestämde sig för att göra något var det för sent.

 

Brevet kom försent
Den där måndagen i oktober 2008 kom ett brev från en handläggare som nu var beredd att hjälpa Simon att komma ifrån sitt drogmissbruk.

 

- Jag blev så arg att jag ringde upp och skrek "tack så mycket för hjälpen, nu är han död!" Det känns skönt att jag gjorde det.

 

Från socialförvaltningen kom ett kondoleanskort. De beklagade sorgen.

 


Fotnot
: Simon och Susanne har egentligen andra namn.