På den vita väggen bakom Jurgita Kausaites skrivbord har hennes spelare i Norrköping Dolphins fyllt väggen av citat, som ger en vink om var och en. Det var ett av många uppdrag hon gav sina spelare, när hon mötte sitt nya lag i sin nya stad inför säsongen.

– Vissa spelare skrev direkt, men andra väntade både en och två månader innan de kom hit och skrev. Det var en utmaning, säger Jurgita.

Jurgita skrev sitt först.

Artikelbild

| Spelarna i Dolphins har fyllt väggen bakom Jurgita Kausaites skrivbord med citat, som ger en vink om var och en. ”Vissa skrev direkt, men andra väntade både en och två månader innan de kom hit och skrev”, säger Jurgita.

"I can. I will. End of story."

"Jag kan. Jag vill. Punkt."

– Det är ett citat fullt av möjligheter och drömmar, säger hon.

Ett samtal under en längre promenad med Jurgita Kausaite är inget citat.

Artikelbild

| På promenad med Jurgita Kausaite. NT:s Mats Willner tog med Dolphins coach bland arenorna i Norrköpings idrottshjärta på Himmelstalund.

Hennes liv är så.

Jurgita Kausaite växte upp med sin pappa Pranas, som är en bondson, mamma Vida, storebror Aidas och tvillingsystern Aneta bakom järnridån i staden Siauliai i norra Litauen. De fick tillsammans uppleva och leva i sitt lands långa liv och resa mot självständighet, som man fick tillbaka vid Sovjetunionens fall 1991.

Artikelbild

| Guldglädje i Jurgita Kausaites sista match, när Solna Vikings säkrade SM-guldet i Täljehallen 2009.

– Det var tuffare för våra föräldrar än för oss. Litauen och livet var oberoende innan Sovjet invaderade landet under andra världskriget 1940, säger Jurgita.

– Vi föddes i Sovjet och visste inget om tiden före, men i dag kan min generation komma ihåg hur det var och hur det är i dag. Det var två helt olika system. Dagens generation kan inte förstå det. Vi har en bättre och starkare känsla till landet. Vi får och kan inte ta något för givet.

Artikelbild

| "Jag trivs väldigt bra här. Alla andas basket", säger Jurgita Kausaite om sitt första halvår i Norrköping.

Tystnaden lägger sig igen.

Jurgita, som ofta skrattar och pratar snabbare under vår intervju, blir allvarligare.

– Frihet är ömtåligt

Tyst igen.

Hur var din barndom?

– Jag hade en suverän uppväxt. Vi levde bättre än andra. Vi hade allt. Hus, bil, semester och apelsiner, som var något alldeles extra. Mina föräldrar jobbade hårt och var fantastiska. Mamma, som gick bort för sju år sedan, var precis allt. Hon pratade aldrig om framgång. Hon visade det istället.

Jurgita drar upp armarna på tröjan och visar två tatueringar på sina underarmar.

– Blommorna är för mamma, som var också var florist.

– Den här symbolen, infinity, är för pappa, men du ser också några vetekorn också. Han jobbade med bröd och påminner om våra rötter och var vi en gång kom ifrån. Jag visade den för pappa en dag, men han ryckte mest på axlarna, säger Jurgita och ler.

Mamma Vida lät sina två tvillingdöttrar Aneta och Jurgita, som inte kunde sitta stilla och än mindre lära sig spela piano, börja spela basket, när de var tio år.

– Det var kärlek vid första ögonkastet.

– Min syster och jag spelade piano i två år, men det gick inte. Mamma kämpade länge med oss innan hon, till slut, gav upp och satte oss i basketen istället. Det var bra, men vi slutade faktiskt spela en gång.

Varför?

– Vårt lag var inte bra, men när vi förlorade mot ett lag från en mindre stad blev det för mycket. Vi ledsnade totalt, slutade och började simma... Vi var dock tillbaka basketen två månader senare. Det var redan vår sport.

Basket blev vägen till världen.

Jurgita Kausaite vann EM-guld med Litauen 1997 och hann med tre SM-guld med Solna Vikings innan hon, bokstavligen, placerade skorna på planen i Täljehallen och blev coach istället. Hon har under karriärens gång också, precis som mamma Vida, tagit två examen –  som coach/gymnastiklärare i Litauen och vid internationell affärs/marknadsutbildning i USA.

I dag leder hon Norrköping Dolphins, som överraskande nog slog tabelltrean Alvik i hennes gamla hall, Åkeshovshallen i Stockholm, i lördags.

Det var mer än en seger.

I veckan gick hennes coach och mentor Jurate Kaluskeviciute Lill bort i cancer 74 år.

– Jag har sörjt henne hela veckan. Jag hade Jurate, när jag var 16 år och har henne att tacka för mycket i min karriär. Det har varit tungt och nära till gråt i många dagar. Laget har vetat om det och gjorde allt för mig. När det blev så här känns det lite extra för min skull. Det är fint, sa Jurgita efter matchen.

Jurgita Kausaite trivs i sin nya hemstad och har kommit en bra bit på sitt lagbygge i Norrköping Dolphins, som har en intressant utmaning framför sig de kommande månaderna.

– Att bygga en väl fungerande grupp, där var och en kan sina roller, spelar för varandra och där alla är villiga att offra något för att vinna är en konst. Den som lyckas med det är, i mina ögon, en konstnär.

Är du en konstnär?

Svaret dröjer.

Vi hinner gå längs ena långsidan på Himmelstalundshallen, men så...

– Det var en bra fråga. Jag lär mig varje dag. Jag är inte perfekt, men jag är modig och vågar möta utmaningar. Jag har gjort det hela livet. Min pappa, som är 84 år, lärde mig tidigt tre viktiga saker i livet. Var ödmjuk, hård och hugg aldrig någon i ryggen... Vi pratar ofta, han och jag, om allt. Jag har stor respekt för honom, men jag tycker inte alltid om allt hans säger.

Vad gör du då?

– Byter ämne.

Tillbaka till min fråga.

– Om jag är en konstnär? Ja, jag tycker det. Det finns olika former av konst. Jag lyssnar på mina spelare och ser till att de är trygga i sina roller, får utrymme i en bra atmosfär och vågar gör misstag. Man lär sig av det.

Har du gjort det?

– Misstag? Ha, ha, ha... Det kan man säga, men jag har blivit mindre rädd med åren.