Nej, det var inte så det började, med skrivmaskin. Och det slutade inte med mobil. Det började, slutade – och fortsätter, på biblioteket.

Gun Stenehall slår sig ned vid ett av borden och lyfter upp en hög med gamla NT-tidningar. Det är reportage från Riga, från en skola där hon och fotografen var i två veckor och ett äldreboende som hon följde under ett helt dygn.

Här på Stadsbiblioteket tänker hon spendera mycket tid nu när hon gått i pension. Precis som när hon var liten. Nyfikenheten, viljan att lära och samhällsintresset har alltid funnits med. Arbetet som reporter passade henne därför som handen i handsken.

Artikelbild

| Skrivmaskin och fasta telefoner var det som gällde då Gun började på NT.

– Jag har alltid älskat jobbet. Att ta reda på saker, lära sig saker och möjligheten att få prata med olika människor. Det är det jag kommer att sakna mest, alla människor, säger hon.

Det var 1986 som Gun började på NT. När hon nu ser tillbaka på den första tiden minns hon hur stor tidningen kändes. Det var mycket folk, trångt och livligt och framförallt – i taket susade rörposten. Det var före datorernas tid och artiklarna skrevs på skrivmaskin. Hade något blivit fel fick man helt enkelt skriva den rätta texten på ett annat papper, klippa ut och klistra över den felaktiga biten.

– Sen var det bara att hoppas att det satt kvar.

Under åren har det blivit tusentals intervjuer och möten, artiklar om högt och lågt. Och otaliga reportage om skola och äldreomsorg. Gun funderar ett slag på frågan om var intresset kom ifrån.

Artikelbild

| På biblioteket kommer Gun tillbringa mycket tid nu när hon gått i pension – precis som när hon var liten.

– Pappa var politiskt och fackligt engagerad och sedan var det händelser när jag växte upp som påverkade mig. Som en liten flicka med en svår funktionsnedsättning som inte fick gå i skola i vår kommun, utan skickades till internatskola i Göteborg. Hon och familjen var så ledsna och jag tyckte att det var så hemskt. Och mormor som hade ledgångsreumatism och hamnade på långvården, säger hon och fortsätter:

– Jag tänkte att jag ville berätta för folk hur saker och ting är. Om folk får reda på hur det är, då kan de bestämma om och vad de vill göra åt det. Om man vet hur det är kan man fatta klokare beslut.

Och i den andan har Gun arbetat. 2015 fick hon pris för bevakningen av den planerade nedläggningen av dagverksamheten för demenssjuka i Krokek. Men själv tycker hon inte att det var något särskilt, bara "vanligt journalistiskt arbete".

– Att det blir bra hänger på att det finns människor som vill berätta. Generellt gäller det att förstå vilka beslut som påverkar människor och hur.

Gensvaret på hennes arbete har dock inte alltid varit positivt. I skrivbordslådan har därför den nödvändiga mappen legat, mappen som var fylld med vykort, brev och små lappar med beröm. Den behövde hon glänta på ibland när de arga samtalen och mejlen kom.

– Alla kan inte älska en jämt och det ingår inte heller i vårt uppdrag. Det finns ingen som jobbat ett helt yrkesliv som journalist utan att bli utsatt för hat och hot, men jag har aldrig råkat särskilt illa ut.

När ilskan riktats mot henne har hon ofta valt att "ta tjuren vid hornen" och åkt för att prata med personen.

– Det är bättre att ta tag i saker och ting. Ofta när man pratar kan man reda ut det.

Vi lämnar biblioteket. Men Gun kommer snart vara tillbaka, för även om mycket läses i mobilen nuförtiden så älskar hon fortfarande känslan av papper och att omgärdas av "hela världen". På senare tid har hon också hittat en ny hobby, som aldrig tilltalat henne tidigare: odling.

– Det är någonting med det där: att stoppa ner ett frö i jorden – och se någonting komma upp.