Giftiga metaller precis vid strandkant

Här är bedövande vackert med utsikt över öar och hav. Slätbaken förkastningsbrant är ett naturskyddsområde med riksintresse. Men mitt i idyllen ligger en tickande miljöbomb helt öppet på klipporna.

7 oktober 2014 12:51

1850 var det slut på den brytbara kopparn vid Arvidsbergs koppargruva på Vikbolandet. Då övergavs gruvan och allt "skräp", som blev över när den rena kopparen forslats bort till hyttan i Gottenvik, ligger kvar.

Men skräpet är inte vilket skräp som helst. Avfallet, som kallas varp, innehåller hundratals ton tungmetaller som klassats att ha hög eller mycket hög farlighet. Det gäller främst kopparsulfid och kadmium. Men här finns också zink i stora mängder.

Malmen som brutits här är så kallad sulfidmalm vilket innebär att också svavel finns i varpen. Totalt beräknar man att det finns upp till 500 ton svavel, upp till 490 ton koppar och upp till 10 ton zink i högen. Mängden kadmium är betydligt lägre –upp till 200 kg– men å andra sidan är det också den allra giftigaste ingrediensen i tungmetallblandningen.

Varphögen är mäktig - hela 100 gånger 75 meter. Men den ligger inte bara still där. Föroreningarna sprids från den av väder och vind. De giftiga ämnena hamnar i form av lakvatten både i marken runt omkring, i grundvattnet och i havsvattnet. Man beräknar att cirka 100 kilo tungmetaller sprids varje år.

Dessutom misstänker man att varpen har används som fyllnadsmaterial i den väg som leder från gruvan mot Gottenvik.

Området är så förorenat att det är placerat i högsta riskklassen.

Redan under 2007 gjordes en enklare undersökningar som visade områdets allvarligt höga halter av tungmetallerna både i jordlagren runt om och i lakvattnet, som rinner ut i Slätbaken och sedimenteras.

Men sedan dess har ingenting hänt. Förrän nu sju år senare.

– Vi gjorde tidigare en inventering av gamla gruvhål i Östergötland och nu betar vi av dem efter hand. Tre av gruvorna klassades i högsta riskklassen och två har vi undersökt och kunnat klassa om som mindre riskfyllda. Nu återstår Arvidsberg som vi nu har fått pengar att undersöka närmare, berättar Susanne Karlsson på länsstyrelsen.

En förstudie ska göras för att försöka precisera hur påverkad naturen och havet i området är av gifterna. Man vet nämligen inte hur mycket föroreningarna spridit sig. Bland annat har sedimenten i Slätbaken inte undersökts alls. En riskbedömning måste också göras.

Det finns två fritidshus i omedelbar närhet till gruvan som bland annat tar sitt vatten från en brunn i området och som använder den lilla badplats som finns där. Här har inga officiella mätningar gjorts som visar om föroreningarna spridit sig också hit. Förstudien ska också översiktligt sammanställa vilka åtgärder som kan bli aktuella.

– I dag vet vi för lite om hur påverkat området är av varphögen och gruvhålet. Vi har gjort enklare provtagningar som visar att området är påverkat men det krävs mycket mer innan vi vet hur mycket. Vi måste få djupare kunskaper innan vi kan avgöra om vi också måste åtgärda det hela. Här är det extra känsligt eftersom gruvan ligger i ett område med höga natur- och kulturvärden, säger Susanne Karlsson och berättar att resultatet av de omfattande provtagningarna ska vara klart i februari.

Vad gjorde de där?

Brytningen på gick från 1803 till 1850.

375 ton koppar utvanns som behandlades i hyttan i Gottenvik.

Brytningen har skett i ett 100 meter långt, 2-4 meter brett och 10 meter djupt dike. I botten av diket finns tre stycken lodräta schakt.

Det djupaste schaktet kallas Gottenviksgruvan och har 100 meter djupt. Ett par mindre hål finns också norr om huvudgruvan.

Samtliga gruvhål är vattenfyllda idag och vattnet är klart. Gruvhålsvattnet rinner ut på bergytan vid gruvhålets sydligaste punkt –  alltså mot Slätbaken.

Under brytningstiden fanns bland annat fyra arbetarebostäder, ett skrädarhus där malmstyckena rensades från ofyndigt berg, hiss och bodar. Två av arbetarebostäderna, från tidigt 1800-tal används idag som fritidshus.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Marianne Odelius