Trender i samhället följer oss in i döden. Hur vi begraver våra nära är en spegel av det samhälle de levde i.
Och därför är heller inte allt bevarat. "Rivningsraseriet" drabbade också kyrkogårdarna och vid samma tid som de gamla städerna revs.
- Speciellt ledsamt är det att de så kallade linjegravarna som fanns här
i Norrköping har tagits bort, säger kyrkogårdschefen Kalle Hansson.
Linjegravar
Han hoppas på något sätt rekonstruera en liten bit av denna viktiga historiska pusselbit någonstans, helst på Norra kyrkogård, där företeelsen var som mest märkbar:
- Linjegravar, eller allmänna varvet som det också kallas, var den vigda mark som blev över för folk som inte hade råd att köpa sig en gravplats. Där fanns en stor del av Norrköpings industrihistoria begravd med väverskor och pappersarbetare. Villkoren var hårda. Makar begravdes inte tillsammans utan när den överlevande dog fick hon/han vackert finna sig i att ligga där det fanns plats, berättar Kalle Hansson.
Systemet med att köpa sin gravplats försvann först 1960.
I Norrköping innerstad är den äldsta gravstenen inte äldre än från 1811. Folk begravdes tidigare men de har tyvärr också försvunnit. Däremot finns några äldre gravstenar bevarade på skogskyrkogården
i Simonstorp.
Jämlikhet in i det sista
Under 1960- och 70-talen var det jämlikhet som gällde. Varje människa fick en egen gravplats men den skulle se likadan ut som grannens. Ingen var förmer än en annan.
Något senare blev vi mer individualistiska. Vi fick de personliga gravarna som berättade mycket mer om den dödes liv. Bilder på de avlidna började dyka upp inspirerade av ett allt mer mångkulturellt Sverige.
Men parallellt fick vi också den helt andra trenden med minneslundar där de avlidna blev helt anonyma och där inte heller personliga kännemärken fick sättas upp.
- I takt med att vi började flytta på oss blev gravarna ofta en börda för de anhöriga och minneslunden blev ett sätt att hedra den döde utan att behöva ta hand om en grav. Men just nu kan vi säga att vi fått en reaktion på den trenden som annars varit mycket stark under de senaste 20-30 åren. Människor tycker att det blivit för anonymt. Det gör att vi nu håller på att utveckla nya former, berättar Kalle Hansson.
Askgravlund
På Matteus kyrkogård och i Östra Eneby finns en så kallad askgravlund som är en mindre anonym minneslund kan man säga:
- Utsmyckningen av begravningsplatsen är gemensam men de anhöriga är med vid urnsättningen. Den dödes namn finns med på ett stiliserad blad som sitter på de pelare som är en del av utsmyckningen.
De nuvarande urngravarna är på väg att ersättas av askgravplatser. I Norrköping är de fortfarande på planeringsstadiet men på andra kyrkogårdar har det blivit en stor succé.
Ingen grav men en sten
- Varje individ får en egen sten men planteringsytan är gemensam. Det finns alltså ingen grav att hålla efter, men det finns en sten och en plats framför stenen där antingen två eller fyra urnor får plats, det vill säga att en familj kan begravas tillsammans. Däremot har individen inget inflytande över stenens utseende. Där finns bara namn, födelseår och dödsdatum.
Att sprida askan för vinden eller i havet har också blivit vanligare. Det i sin tur har inneburit att det nu finns stenar på kyrkogårdarna där det står Till minne av och så ett namn. Där finns alltså ingen människa begravd.
- Trender in i framtiden då?
- Hittills har det varit 20-25-åringarna som varit trendsättare också inom vårt område och ska man tro de undersökningar som görs nu kommer jordbegravningarna att öka igen, säger Kalle Hansson.
