Hopp och hjälplöshet i Indien

Att lite kan göra mycket är något som Katarina Pawlak hela tiden återkommer till. Under höstterminen deltog hon och tre andra Norrköpingstjejer i Swindia-projektet, där blivande socionomer får tillfälle att åka till ett av världens fattigaste områden för att se och lära om hur socialt arbete fungerar där.

21 mars 2009 00:16
När det tungt lastade planet tog mark i den fortfarande dallrande kvällsvärmen på Mumbais internationella flygplats var humören blandade. Totalt arton Svenska tjejer hade rest tillsammans i över ett dygn, och trots att alla var väldigt förväntansfulla hade flera av dem sina rödgråtna adjön till oroliga föräldrar och pojkvänner färskt i minnet.

 

Indien, berättar Katarina, tog henne, och resten av gruppen med storm. Det var kaos. Rätt och slätt. Bara att hitta bussarna som skulle ta dem österut, till slutdestinationen Pune, var snudd på omöjligt.

 

- När vi efter flera timmars skakig bussfärd kom fram till Pune, och huset där vi skulle bo möttes vi av vår indiske handledare Lakshmi. Det var mitt i natten, och hon stod i tofflor och myskläder, och när vi berättade om förvirringen och vad som hunnit hända skrattade hon, och sade hon något som kom att hänga med under hela resan. Welcome to the reality of let go, berättar Katarina. En verklighet som hon med tiden kom att älska.

 

Tackade ja på ren instinkt
Swindia-projektet har funnits i flera år, och den svenska delen sköts av Örebro universitet, men när Katarina tackade ja till inbjudan visste hon inte så mycket om det, men det är lite så hon är, Katarina. En van och erfaren resenär, och aspirerande fotograf. Det är klart att när chansen kom att få åka till andra sidan jorden och lämna alla självklarheter hemma så tvekade hon inte en sekund.

 

Handledaren Lakshmi var spindeln i nätet. Hon ordnade allt det praktiska. Hon bokade resorna, alla boenden, höll i seminarier och föreläsningar, och framför allt studiebesöken.

 

Men hon hade även en annan, minst lika viktig roll då det extrema miljöombytet gav förutom ökad förståelse och kunskap Katarina ett helt nytt perspektiv på sitt yrkesval.

 

- När vi först åkte ut på studiebesök var min första tanke, men gud, de ligger ju 100 år efter. Både hur de bor och hur instutitionerna är skötta. Men det är ju bara den yttre verkligheten. De jobbar så himla passionerat, och många har liknande erfarenheter som dem de jobbar med.

 

Lakshmi blev någon att ventilera hos. När intrycken blev för mycket hade hon alltid tid att lyssna, och diskutera, något som Katarina är väldigt tacksam över.

 

- Jag fick kämpa jättemycket med det vi lär oss i vår utbildning. Att vara professionella och personliga men inte privata. Den här upplevelsen har hjälpt mig se mig själv och min yrkesroll med nya ögon och att hitta mina egna gränser.

 

Såg verkligheten genom kameran
Att resa och att fotografera hör ihop. Under tiden i Pune fick Katarina tillfälle att fotografera en hel del, och inte bara för nöjes skull.

 

- När jag hade med mig min kamera på våra resor hände det flera gånger att någon bad mig att ta bilder. Det var allt från famijeporträtt till kricket och konserter, säger hon, och kameran blev i mångt och mycket hennes biljett till det verkliga Indien.

 

Eftersom fler och fler hörde av sig om bilder, och eftersom Katarina är den hon är, beslöt hon sig för att stanna längre än resten av gruppen.

 

Katarina berättar att skolresorna, hur nyttiga de än var, inte visade hela bilden. Den riktiga verkligheten. Extremerna - i såväl fattigdom, som paradoxalt nog, glädje, såg hon först senare.

 

- En hel hop ljusa tjejer, som vallades runt i gränderna. Herregud, folk tittade på oss som om vi var en skock höns, ingen var sig själv runt oss. Jag hade turen att träffa Meera, en kvinna som arbetat mycket med socialt arbete i slummen. När hon tog med mig ut fick jag se en mer verklig bild. Folk var avslappnade, skrattade och skvallrade. Man kom mitt i det dagliga arbetet där folk tvättade kläder och lagade mat. Dom hade sitt liv, och det kändes som vilken förort som helst.

 

Under vistelsen skrev Katarina så ofta hon kunde i sin blogg. Den fungerade också som en ventil - och flera av inläggen från tiden i Indien handlar om känslorna som kommer när man konfronteras med den hopplösa fattigdomen.

 

Samlade in pengar på bloggen
- Jag bestämde mig för att starta en insamling på bloggen, jag hade väl inga förhoppningar, men jag fann mig själv i en situation där lite verkligen kunde göra mycket. Där en filt gjorde skillnad. Där ett litet äpple gjorde skillnad.

 

- Vi köpte 48 stycken Hepatit C-test för pengarna. 2 000 kronor totalt. Alla injicerande droganvändare i ett dagcenter fick testa sig, och när det visade sig hur stor andel av dem som hade sjukdomen skrev media om det. Efter jag kom hem fick jag höra att myndigheterna i Pune nu finansierar ett sprutbytesprogram som kommer att rädda liv. Det känns nästan overkligt.

 

Nu har Katarina haft svensk mark under fötterna i ett par månader, men några fasta framtidsplaner har hon inte. I Sverige lockar arbete och stabilitet, men i världen finns spänning och utmaningar. En möjlighet, säger hon, är att åka till Sri Lanka för att hjälpa till att starta ett hiv-upplysningsprogram. Allt genom kontakter hon skapat under sina fem omtumlande månader i Indien.
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Niklas Tjernström