Inspektören reder ut lagarna kring tvångsvård

Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LTP, innehåller bland annat regler om hur en fastspänning får gå till. "Det ska vara den absolut sista utvägen" säger Ulrica Ostermark, inspektör på Inspektionen för vård och omsorg, IVO.

17 november 2017 15:00

Inom tvångsvården finns olika typer av begränsningar som kan sättas upp av chefsöverläkarna eller specialister inom psykiatrin för patienterna.

– Allt som rör tvång är det sista man väljer. Det är chefsöverläkaren eller utsedd specialist som tar beslut om bältning eller avskiljning av patienten från andra patienter, säger Ulrica.

Bältningen, eller fastspänning som det egentligen heter, innebär att patienten hålls fastspänd med hjälp av bälte eller liknande anordning. Det är vanligt att hand- och fotleder samt midjan spänns fast.

– Enligt lagen får patienten endast hållas bältad kortvarigt om det finns omedelbar fara för att patienten allvarligt skadar sig själv eller någon annan, säger Ulrica.

När en fastspänning sker ska IVO meddelas om fastspänningen överskrider fyra timmar.

– Chefsläkaren ska genomföra en medicinsk undersökning av patienten inför fastspänning eller vid förlängning av åtgärden. Om personen mot all förmodan ska hållas fastspänd en längre tid så måste den ansvariga läkaren göra en ny anmälan till IVO var fjärde timme samt göra en ny undersökning av patienten, säger Ulrica.

Enligt lagen måste det finnas synnerliga skäl för att en förlängning av fastspänningen.

– Man får inte göra hur som helst inom tvångsvården eller med tvångsåtgärder då det omgärdas av ett strikt regelverk.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa