Magnus Krepper får NT:s kulturpris

Han har spelat både förundrad mattelärare och brutal narkoman. Nu får skådespelaren Magnus Krepper NT:s kulturpris, Broocmanpriset, år 2007.

13 oktober 2007 01:06
Magnus Krepper slår upp dörren till sin lägenhet på Söder i Stockholm och fram träder en ganska lågmäld men glad aktör.

 

-Jag har betraktat åren i Norrköping sen du ringde och jag är glad för priset, det betyder ju att ni har sett mig, säger han.

 

Just nu arbetar han sex dagar i veckan och spelar parallellt huvudrollen Sidner i Juloratoriet och Eilert Lövborg i Hedda Gabler på Stockholms stadsteater.

 

Men allt började i Norrköping, förmodligen när en tolvårig Magnus Krepper uppträdde som trollkarl på olika ungdomsgårdar.

 

-Det var tufft, minns han. Publiken var ju äldre än jag, tonåringar. Det gällde att kalla fram nån av dem och finta bort honom. Då vann man i respekt.

 

 

Nästa steg kom när trollkarlen började dansa egna koreografier eftersom han tyckte att trollkarlar rörde sig så tråkigt.

 

-Jag hade ganska bra självförtroende, ler han.

 

Som fjortonåring började han dansa och eftersom han alltid velat gå
till botten med allt han
gör, en tävlingssinnad drivkraft som nog kan spåras till den idrottsintresserade familjen Krepper. Det var också den fysiska utmaningen som fick honom att göra lumpen som kustjägare.

 

-Det fanns olika grupperingar, dels var det vi idrottsintresserade och dels var de de andra som var intresserade av den militära världen. Och den sög ju rätt bra.

 

Direkt från lumpen bar det av till Baletthögskolan. Magnus Krepper anlände till antagningen i uniform.

 

-Ja, jag hade basker och allt. Det kanske är unikt.

 

 

Men rollbytet var oproblematiskt och han blev efter utbildningen dansare på Angeredsteatern i Göteborg, där han senare fick sina första talroller.

 

-Det verbala uttrycket kom ganska sent, det fysiska kom först, säger han och det är nog förklaringen till hans fysiska spelstil som gör att Magnus Krepper sticker ut även i mindre roller.

 

Nu var det skådespeleri som gällde, ny utbildning, den här gången vid Teaterhögskolan i Stockholm och sedan rullade karriären på med roller på Dramaten och Stockholms stadsteater och filmer som Sprickorna i muren, Tusenbröder, Beck, När jag vänder mig om och inte minst Mun mot mun som gav honom en guldbagge för bästa manliga biroll.

 

-Jag hade aldrig blivit skådespelare om jag stannat kvar i Norrköping. Dels fanns inte sådana utbildningar där, och dels så tror jag att man får ett annat perspektiv på sig själv genom att flytta.

 

 

Fast det var nära att karriären tagit slut för sex år sedan med rollen i John Osbornes Se dig om i vrede på Dramaten. Rollen som den unge, arge Jimmy Porter blev omvälvande.

 

-Man gör en roll och sen upptäcker man att den sitter en millimeter under huden och sen satte den storyn i gång.

 

Det tog ett år innan han kunde börja arbeta som skådespelare igen, och då till en början bara med film. Under tiden var han länge skeptisk till scenkonsten.

 

-Jag var helt oförberedd på vad som hände. Jag upptäckte en person som jag inte ville vara. I dag är jag en annan person än den jag var då och jag är glad att jag sitter här.

 

Han säger att rädslan och prestationsångesten bara blir värre inför varje roll. Det är baksidan till inställningen att ge allt. Numera känner han igen den och kan hantera det.

 

-Det här yrket kan vara så jävla tärande eftersom man arbetar med sitt privata jag. Att vara skådespelare är i grunden ett ensamt arbete. Teater är visserligen ett kollektivt arbete men rollarbetet gör man själv. Och när man filmar gör man hela processen själv.

 

I dag när det är så intressant att vädra sitt privata jag, att försöka sudda ut gränsen mellan fiktion och verklighet står teatern för någonting annat.

 

-Skådespelarens konst kan aldrig bli till utan mötet med någon annan och då står det privata jaget i vägen. Visar man bara det går mötet förlorat. Magnus Krepper är i själva verket ointressant, säger han.

 

Själv betraktar han mötet med Keve Hjelm som något utöver det vanliga.

 

-I sin stora motsägelsefullhet var han en person jag saknar i svensk teater.

 

 

Han önskar att svensk teater skulle våga ta ut svängarna mer. Omsorgen om tid och pengar gör att man alltför ofta satsar på säkra kort. Och att försöka göra teater som passar för alla tror han inte på.

 

-Han man påverkat en enda människa som går ut från salongen då har man gjort nåt stort.

 

Regissören Björn Runge hör till dem som vågar ta ut svängarna. Magnus Krepper har arbetat med honom i filmerna Om jag vänder mig om och Mun mot mun och ett nytt samarbete är på gång i pjäsen Night Rider på Göteborgs stadsteater.

 

-Jag har bara läst ett manus så jag kan inte säga så mycket vad den handlar om. Björn skriver ofta om sina manus.

 

Så var fallet med Mun mot mun. Kreppers rollfigur Morgan hade från början bara en scen där han satt i en bil.

 

-Jag sa "Men det här är en kliché av en pundare" och Björn skrev om. Han vågar berätta berättelser och tänja på dem.

 

 

Porträttet av Morgan, narkoman och hallick, är nattsvart men ändå nyanse-rat.

 

-Ja, Morgan satt kvar länge, nästan ett år faktiskt. Det var många
obehagliga scener att gö-ra.

 

Rollen gav honom en guldbagge men efter det var han arbetslös i åtta månader.

 

-Det är inte så ovanligt, det har drabbat fler än mig. Det är som alla tror att priset ger oss massor med erbjudanden men så är det inte, säger Magnus Krepper.

 

Broocmanpriset har nog inte en lika avskräckande effekt. Förhoppningsvis väntar fler rollfigurer på att ta gestalt i Magnus Kreppers konst.

 

Magnus Krepper tilldelas 2007 års Broocmanpris för att han med sin fysiska spelstil, intensiva närvaro och breda register, pendlande mellan ömsinthet och brutalitet, sätter bestående avtryck hos sin publik.
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!