– Det är farligt inte bara på grund av föroreningarna utan även av andra skäl, till exempel kan man skära sig på glasbitar. Att området är förorenat är ingen överraskning. Det ser ut ungefär så som man kan förvänta sig vid ett glasbruk. Resultaten tyder på att våtmarksområdet nedanför bruket fungerar som ett filter där metallerna ansamlas. Det hade kunnat vara mycket värre, förklarar projektledaren Sara Erjeby vid WSP Environmental som genomfört den miljötekniska undersökningen som nu har presenterats.

"Dragit ut på tiden"

I början av februari i år startades undersökningen av marken på uppdrag av konkursboet till Reijmyre Glasbruk och kommunen efter ett åläggande från länsstyrelsen. Undersökningen skulle ha presenterats under våren, så blev det inte.

– Det har dragit ut på tiden av olika skäl. Vi har haft problem med att det varit så låga vattennivåer, vilket gjort att vi har haft svårt att slutföra den delen av provtagningen. De sista vattenproven tog vi så sent som i torsdags i förra veckan, berättar Erjeby.

Verksamheten på glasbruket har funnits sedan tidigt 1800-tal. Fram till mitten av 1980-talet placerades avfallet från verksamheten på den egna avfallsdeponin eller användes som utfyllnad inom bruksområdet. På deponin kastades till exempel färg och trasigt glas. Även avfall som inte kom från glasbruket har slängts på deponin, till exempel bilar och hushållssopor.

100 ton metall

Undersökningen har gett ett väntat resultat. Marken är förorenad och det ordentligt, det beräknas ligga 100 ton metall upplagrat i området. Inom våtmarksområdet har kraftigt förhöjda metallhalter uppmätts, främst av bly och arsenik. I flera fall överskrids haltgränsen för farligt avfall, vilket gör det direkt hälsovådligt att vistas på de platserna. Föroreningarna avtar kring en halv till en meters djup. Hela bruksområdet inklusive deponin uppvisar förhöjda metallhalter.

– Det som är positivt är att det är lägre halter av föroreningar på de offentliga delarna, säger Erjeby.

Det dike som finns vid det förorenade området, mynnar ut i Lillsjön som i sin tur är sammankopplad med sjön Hunn, som är dricksvattentäkt. Själva Hunn har inte ingått i den här undersökningen.

– Nej, vattenkvaliteten i Hunn provtas regelbundet inom ramen för kommunens kontrollprogram. Vattenproverna från Hunn visar på låga metallhalter och uppfyller med god marginal Livsmedelsverkets föreskrifter för dricksvatten.

WSP Environmental kommer i sin rapport också med förslag på ytterligare åtgärder.

– Av det vi kommit fram till i den här förstudien så behövs det göras fördjupade undersökningar på olika områden. Utifrån detta kan man sedan genomföra en teknisk åtgärdsutredning. I en förstudie ingår det inte att föreslå detaljerade åtgärder, sammanfattar Sara Erjeby.