Farmors ande svävar över Alan

Övernaturliga varelser och andar som hemsöker gamla hus, ringar kring solen som varsel om jordbävning. Vidskeplighet är ett spritt fenomen bland chilenare. Konstnären Alan Lam är inget undantag.

9 februari 2009 00:16
"Det var en fredagskväll. Jag var hemma hos min mamma. Hon bor i ett litet hus på Cerro Alegre, med vacker utsikt över hela staden och kullarna. Min farmor var också där. En mörk kvinna som trots sina 85 år och sin alzheimer var stark.

 

Hur som helst, en bit in på kvällen kom min yngre bror förbi, tillsammans med en annan kompis och de bjöd in mig till en asado, grillkväll, samma kväll. Jag hade egentligen ingenting som hindrade mig från att gå, och jag tycker om att festa, men den här kvällen ville jag inte.

 

Jag kunde inte svara på varför, men jag ville vara kvar med min mamma och farmor. Det var inte att jag mådde dåligt eller var trött eller något sådant, det var bara det att jag inte ville.

 

Gav upp
Min bror tjatade; "Varför hänger du inte med? Kom igen nu!." Men till slut gav han upp och de gick. Jag stannade hur som helst kvar och sov över till dagen därpå. Då kom min bror på nytt och ville ha med mig till en annan asado. Jag hade inte någon speciell anledning att tacka nej den här kvällen, jag hade bara en känsla av att jag inte borde gå. Att jag borde stanna hemma hos mamma och farmor. Så jag sa nej och min bror gick.

 

En halvtimme senare började min farmor att dö. Det var som om hon bett mig att stanna. Att jag skulle vänta på henne för att hon visste att hon skulle dö. Det var en olustig känsla. Farmor rosslade, andades tungt och hade svårt att fästa blicken, där hon låg i sin säng iklädd nattkläder.

 

Jag började göra hjärtmassage på henne. En gång, två gånger, men ingenting hjälpte så jag reste upp henne. Farmor svettades, kiknade, tappade medvetandet och blicken var helt borta. Jag fortsatte att göra hjärtmassage och min mamma stod intill och grät.

 

Låter henne dö
Till slut sade jag att "nej, nu räcker det, nu låter vi henne dö". Och så lade jag ner henne i sängen. Min farmor andades tungt några gånger, hostade till och så tittade hon på mig, med fast och stadig blick, och sedan dog hon. Och jag stängde hennes ögon. Jag varken grät eller kände sorg. Jag kände mig bara väldigt kall.

 

En stund senare kom mina bröder, och min svåger, och min mamma ringde till begravningsbyrån etc. Jag följde med när de körde farmors kropp till kyrkan som ligger i närheten av Plaza Bismarck, tillsammans med min mamma, bror och en kvinna till.

 

Efter en stund blev jag ensam kvar i kyrkan där farmor låg i sin kista. Och då fick jag en väldigt märklig känsla. Det kändes inte obehagligt, men märkligt. Det kändes som om någon kom. Som om någon kom in i mig. In i min kropp.

 

Efter den dagen började saker och ting gå bättre och bättre för mig. Jag började måla och jag började lära känna folk och få en massa bra kontakter världen över. Jag kände mig både friare och lyckligare och jag gjorde det jag ville göra. Och jag tror att jag har farmor att tacka för det. Jag tror att hennes själ finns i mig nu. För att hjälpa mig."

 

Fakta Alan Lam
som konstnär i Valparíso.
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Lisa Karlsson