En kvartett att minnas

Musikalen "Jersey Boys" handlar om gruppen "Four Seasons" liv och framgångar – från New Jersey och maffian via ett och annat fängelse och någon bowlinghall till superstjärnor med ett eget sound. En sannsaga värd att berätta.

Efter Sverigepremiären handlar den också om en kvartett musikalartister som har tagit ytterligare ett snäpp upp till stjärnor själva.

18 september 2015 11:55

Bruno är briljant i rollen som Frankie Valli. Jag känner en slags stolthet över att ha fått följa Bruno Mitsogiannis resa från Arbis och Norrköpings showscener (med sin begåvade bror Daniel), via Wallmans salonger i Oslo till den kompletta musikalartist han är i dag. En av Sveriges starkaste röster med en rejäl fanbase.

Peter Johansson var självklar på scenen och visade upp ett nytt register med Tommy De Vitos komplicerade gestalt.

Robert Rydberg använde sin komiska skicklighet och sitt sköna kroppsspråk på bästa sätt, vilket lyfte hela upplevelsen. Dessutom passade David Lindgren perfekt som Bob Gaudio, både outsider och hjärtat i den framgångsrika kvartetten.

De klassiska Four Seasons-låtarna, som du kan utan att veta om det, är otroligt snygga. Att en så musikaliskt svår föreställning genomförs helt live är lätt magiskt. Publiken kan tryggt slappna av för det låter så bra att jag bara vill ha mer.

Alla går säkert därifrån med sin egen favorit, men bäst på premiärkvällen var självklarheter som "December 1963 (Oh what a night)", "Sherry", "C´mon Marianne" och "Big girls don´t cry". Även om "Fallen angel" och "Can´t take my eyes off of you" går rakt in i hjärtat.

När jag sitter på Chinateatern och ser Bruno Mitsogiannis sätta även premiärens slutnummer helt perfekt blir jag lätt tårögd. Tänker att inget annat än full pott duger för att beskriva den här kvällen. Ren musiklycka med koreografi och kostym som lyfter historien och gör den precis så läcker som den förtjänar att vara.

"Jersey Boys" kunde ha känts trött redan nu efter att ha varit en långvarig succé på Broadway och West End, blivit film och slagits med liknande musikalvarianter i andra genrer. I stället känns den skönt fräsch med stark energi och flyt på scenen.

Det är skönt att storyn är en slags musikhistorisk biografi. Jukeboxmusikal kanske både publik och just de här huvudrollsinnehavarna har fått nog av ett tag. Även om vi har sett det förut gillar jag att höra lite om den amerikanska musikbranschen på 1960-talet.

Visst finns det saker jag saknar. Bland annat lite mer livsluft åt de kvinnliga karaktärerna. De utmärkta musikalartisterna i de rollerna har inte särskilt mycket att jobba med. Scenografin börjar också bli uttjatad efter "Flashdance" och "Rock of ages", även om jag medger att trapporna och bron fungerar bra i sin nya sättning.

Glädjen i salongen är så stark att luften darrar och jag ser premiärveterander som brukar uppträda värdigt blasé dansa, kommentera till varandra och tjoa som tonåringar. Längtan efter 1960-talsmusiken stiger och jag gissar att det blir en trend på svenska spellistor och Youtube-sök i höst.

<p>Musikal</p>

4 spårvagnar
Jersey Boys
Regi: Anders Albien.
Kapellmästare: Jan Radesjö (med Magnus Fritz och Tobbe Fall i bandet)
Med: Bruno Mitsogiannis (Frankie Valli), Peter Johansson (Tommy De Vito), Robert Rydberg (Nick Massi), David Lindgren (Bob Gaudio), Lisa Stadell, Annika Herlitz, Rafael Edholm och Fernando Fuentes med flera.
Sverigepremiär, Chinateatern fredag kväll

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Sandra Wall