Gunnar Kratz

Här kan du läsa Gunnar Kratz samlade inlägg i sommarbloggen.

31 juli 2009 12:18

Transsexualism och lagar-dags igen

Rönnäs - den 31 juli 2009, kl 08:58


Tack vare sotaren så blev det en tidig morgon idag. Fördelen är att jag tack vare det har fått uppleva en sådan där fantastisk morgon när en strålande sol ligger över sjön och det fuktiga gräset gnistrar samtidigt som vattendropparna förångas. Sommens stolthet, ångbåten Boxholm II, har precis lagt till vid Rönnäs brygga för att hämta resenärer som skall med på den legendariska torgturen till Tranås. Om några minuter kommer den passera precis framför mig och skapa en sådan där scen som lika gärna kunnat utspela sig för 150 år sedan.

Det känns nästan som en synd att sitta och surfa runt på nyhetssidorna en sådan här morgon men nyhetsberoende som jag är kan jag inte låta bli. Bland rapporter från vita huset och kriget i Afghanistan ser jag en rubrik som får mig att både bli arg och småle. Det står att man nu skall se över vården av de transsexuella. Det är jättebra att man har intentioner att förbättra för denna grupp människor, det är bara det att jag under de 16 år jag utfört de könskorrigerande operationerna på dessa patienter har hört samma ord så många gånger. Sverige var det första land i världen som i lag gav transsexuella rätt till vård vilket var ett fantastiskt framsteg, men lagen skrevs 1976 och gäller i stora delar även idag. Detta innebär att det finns en hel del bisarra och otidsenliga paragrafer och det tycks vara dessa man vill titta närmare på. Det passar ju politiskt bra att ta upp detta mitt under Pride veckan. Problemet är bara att man haft otaliga chanser att göra lagen mer human och anpassad efter dagens situation. Några av problemområdena i den gamla lagen är att det för att få tillstånd till ?ändrad könstillhörighet och ingrepp i könsorganen (fascinerande föresten att man som transsexuell måste ha tillstånd för att bli opererad där nere när alla andra kan bestämma själv) krävs att man är ogift, är steril och minst 18 år. För att börja med det sista, åldersgränsen. Det kan kanske tyckas adekvat med en gräns vid myndighetsåldern. Problemet är bara att transsexualism är en diagnos som idag ofta ställs i ganska unga år. Detta innebär att vi har patienter där diagnosen är klar men som sedan måste gå igenom den kanske känsligaste perioden i livet, puberteten, och se sin kropp utvecklas i motsatt riktning till hur de upplever sin könstillhörighet. Det är ganska lätt att föreställa sig den frustration och ångest detta skapar vilket i sin tur givetvis ökar risken för självmordsförsök osv. En mer dynamisk syn på åldersgränsen skulle nog kunna spara mycket lidande. När det gäller steriliteten så hade man nog när lagen skrevs inte räknat med de medicinska möjligheter som finns idag. Uttrycket steril har man juridiskt tolkat som att man inte får ha möjlighet till att reproducera sig det vill säga det räcker inte med att ta bort könskörtlarna, det får inte finnas några könsceller kvar. I dag finns möjligheten att frysa ned så väl sperma som ägg/äggstocker för senare användning vid befruktning. Om en transsexuell fryser ner sina könsceller kan han/hon senare bli biologisk förälder. Detta tillåter inte dagens lagskrivning vilket man lätt kan förstå det bisarra i. Slutligen det här med att man måste vara ogift. Det är klart, på den tiden det var otänkbart med ett giftermål mellan två personer av samma kön var man väl tvungen att skydda sig så att denna situation skulle kunna uppstå genom könsbyte men idag har vi som tur är kommit lite längre i dessa frågor. Känns det då inte horribelt att ett par som vill fortsätta leva tillsammans även efter att den ena parten har åtgärdat sitt fysiska kön till att stämma med hur hon upplever sig 24 timmar om dygnet tvingas skilja sig


  innan tillstånd kan ges av socialstyrelsen?

Ja, det finns en massa konstigheter i lagen som styr vården av de transsexuella och då är det väl bra att man tar tag i detta. Javisst, men som sagt det är inte första gången och vid tidigare tillfällen har det inte direkt blivit några förändringar. Utspelen kommer alltid så här passande under exempelvis Pride (HBT personer utgör en stor grupp potentiella väljare) för att sedan rinna ut i någon politisk sandlåda. Jag tror det var en tio år sedan man drog igång en stor verksamhet för att helt skriva om lagen (även då proklamerad under Pride). Ett stort arbete lades ner där vi som var verksamma i vården tillfrågades om våra åsikter. Det blev faktiskt ett förslag till ny lagstiftning som väl inte var perfekt på något vis men ändå tog tag i de värsta konstigheterna. Innan det hela klubbades kom dock ett val vilket innebar en ny socialminister, nu från ett parti med mycket konservativa åsikter kring denna patientgrupp. Resultatet, ingen ändring. Och nu står vi här igen med en minister ansvarig för HBT frågor som under den vecka allt fokus ligger på regnbågsfrågor utlovar stora förändringar men samtidigt sitter samme socialminister som stoppade förra vändan kvar, och det är han som skall skriva under i slutänden. Så även om jag hoppas att det skall bli något bra av det hela denna gång så förstår ni kanske att jag har en viss skepsis.

Jaha, det här var min sista dag som bloggare, i alla fall här på sommarbloggen. Det har varit fantastiskt rolig och inte minst lärorikt. Jag har aldrig skrivit dagbok tidigare så det här med att skriva ned mina tankar på det här sättet är något jag fått uppleva för första gången och vem vet det har kanske gett mersmak. Om det är någon som har frågor kring det jag skrivit får ni gärna maila mig på min universitetsadress som ni hittar på LIUs hemsida. Jag hoppas ni alla får en underbar fortsättning på sommaren vare sig ni har semester eller ej och tänk på att försöka se allt från två håll.

Tack för att ni läst och lycka till till den som tar över ?pennan?.

Gunnar Kratz

 


Att växa upp med en plastikkirurg
Rönnäs - den 30 juli 2009, kl 18:21


Efter ett par timmars regn har det nu spruckit upp och en fantastisk regnbåge står över Sommen. Tempot har sänkts något då hälften av släktingarna (tonåringarna) åkt hemåt och Cornelius har transporterats till Linköping för att sova hos en kompis. Plötsligt inser man hur stor han blivit, han skall sova ensam hos en kompis medans vi är tio mil från Linköping! Det känns som i går jag och Camilla gick på Babyland och som förstagångsföräldrar lurades att köpa alla möjliga attiraljer som man bara måste ha när man fick ett barn i familjen (hälften kom väl aldrig ens ut ur sina förpackningar). Att köpa en barnvagn innebar minst dubbelt så många tillval jämfört med ett bilköp.

Man kan undra hur det påverkar ett barn att växa upp med en plastikkirurg till pappa. När han var ett par år gammal så var hans favoritleksaker ett par bröstproteser och han visste redan då precis vad skillnaden är mellan gelehallon- och koksalt proteser. Dessa upplevelser kanske inte kan räknas till den positiva delen av uppfostran men å andra sidan så har han efter att ha varit med mig otaliga gånger på ronder på sjukhuset lärt sig skillnaden mellan könsidentitet och kroppsligt kön och att sjuka människor inte är farliga. Jag hoppas verkligen att jag förmedlat positiva känslor för sjukvården och inte skrämt honom för den värld jag lever i. Inte så att jag vill styra honom i hans yrkesval men jag vill att han skall veta vad han går miste om han väljer en annan väg i livet. Jag kan nämligen helt ärligt säga att jag aldrig ångrat att jag valde sjukvården. Visst kan man klaga på arbetstider, löner och så vidare men det tar inte bort det faktum att vi har otroligt roliga och tillfredställande jobb. Det är så lätt att låta negativa faktorer runt omkring själva arbetet skymma den kärna av glädje och lycka som finns där varje dag. Innan jag hamnade på läkarutbildningen så hann jag med att som vikarie prova på ett flertal skiftande arbeten, och inget av dem gav mig den tillfredställelse jag känner varje dag då jag behandlar patienter. Jag borde nog också vara tacksam för allt sjukvården lärt mig och som hjälpt mig i livet ?där utanför?.

Cornelius, välj den väg som passar dig bäst, jag lovar att hjälpa dig på alla sätt jag kan oavsett var du hamnar.

Regnet har slutat, Kenneth ser otåligt på den snart färdiga altantrappan, det är nog bäst att jag tar på mig snickarbyxorna och tar skruvdragaren ur laddaren.

 


Tack mamma!

Rönnäs - den 29 juli 2009, kl 16:33


Först och främst vill jag lugna alla som hört av sig angående Laffi. Han är hemma och är nästan som vanligt. Stor eloge till veterinär Karin för stort engagemang och professionalism!

Således är familjen komplett igen och inte bara det, släkten har invaderat. Förstå mig rätt, de är alla underbara människor som jag trivs fantastiskt bra med men när man har en liten familj på tre personer (ja, ja Laffi fyra med dig) så blir kontrasterna väldigt stora när hushållets storlek ökar med 200 %. Jag kan inte låta bli att tänka; är det så här att ha en stor familj? Jag menar, många av mina vänner har tre, fyra ja till och med fem barn. Bara en sån sak som att handla till åtta personer när man är van vid tre. Jag är full av beundran för de par som får ihop detta dag efter dag. Javisst, man väljer ju själv så jag har inget förbarmande för de som klagar över att ?jag har ju tre barn, du kan väl ta jouren som bara har ett?. Det som imponerar är att det är så få som klagar.

Jag tänker på min egen morsa som hade tre barn (mig och två storasystrar) och var ensamstående en stor del av min uppväxt. Hon lyckades på något sätt ta hand om oss ohängda ungar samtidigt som hon försörjde sig som pianist. Vi var inte alltid överens med vår mor jag och syrorna men jag är full av beundran att hon rodde detta iland och det har ju faktiskt gått riktigt hyggligt för oss alla tre. Tack mamma för att du stod ut med oss. Jag minns att när mamma och pappa skilde sig (måste ha varit typ 1970) kallades jag in till kuratorn på skolan där jag gick. Hon förklarade att jag som skilsmässobarn skulle få gigantiska problem, misslyckas i skolan, börja med droger och sluta som intern på någon anstalt. Men det var inte mitt fel bedyrade hon, jag var ju skilsmässobarn. Jag minns det så väl och ibland tänker jag att jag nog har den där vansinniga kuratorn att tacka för en hel del. Tack vare hennes sjuka utsagor så malde jag igenom skolan på ren ilska. Det var många gånger efter en lyckad tenta jag önskade att hon hade kunnat se mig.

Åter till idag. Det har varit ett dygn av total sommarlycka. I går satt vi ute på vår nybyggda altan med släktingar i alla åldrar. Skrattande, sjungande, ätande ? total sommarkvälls idyll. I dag tog vi båten till Torpön mitt i Sommen. Jag borde kanske inte avslöja denna pärla men jag tar risken. Som gammal Stockholmare säger jag att färjeläget vid Torpön är vad Sandhamn borde ha varit. Vackert, trevligt, god mat och människor som faktiskt inte bryr sig om vem som har störst båt (även om man kan bli förvånad av de gigantiska skepp med fly-bridge som ofta lägger till där). I dag var det Sommendag på Torpön viket innebar att man till den goda maten kunde höra så väl smedens hammarslag som Ydres dragspelsklubb. Jag har aldrig gillat dragspel men som någon i sällskapet sa ?när solen skiner, sjön är blå, det är sommar och man är med vänner då väcker de där gistna tonerna från dragspelet en varm känsla av kärlek till det här landet.

Nu ropar farbror Kenneth att jag är en tunnis om inte är med och gräver plintar så det är bäst jag masar mig ut. Hoppas ni har det lika bra som jag!

 

En sömnlös natt.

Rönnäs - den 28 juli 2009, kl 13:30


Den sprudlande semesterglädjen kom av sig lite igår. Vår senast tillkomna familjemedlem, den franska bulldoggen Laphroaig (mer känd som ?Laffi)?, som annars brukar vara ett formidabelt energiknippe tappade plötsligt gnistan och blev liggande utan ork att komma upp för egen maskin. Symtomen tydde på ormbett och han blev allt sämre under eftermiddagen. Ett snabbt samtal till veterinären (som svarar direkt utan att man via en datoriserad röst får besked om att de skall försöka ringa upp om fem timmar), vi önskas välkomna på en gång, Camilla ger sig av i ilfart till Linköping och direkt vid ankomst får han såväl kortison som antibiotika och vätska. Man önskar att det hade gått lika smidigt om det hade varit sonen som var sjuk. Jag vet att det inte går att jämföra riktigt så enkelt men jag kunde inte låta bli att fundera över vad de har inom veterinärmedicinen som vi inom sjukvården saknar. Ett fungerande husläkarsystem kanske?

Hursomhelst så blev det inte mycket till sömn i natt utan jag tillbringade större delen framför datorn läsandes avhandlingar i väntan på regelbundna rapporter om Laffis tillstånd. Det var inte vilka avhandlingar som helst utan mina doktoranders alster, om en månad skall nämligen tre av mina doktorander försvara sina arbeten. Det låter säkert larvigt men det är en otrolig känsla att se hur de har vuxit under de här åren. En blandad känsla av stolthet och vemod går igenom kroppen.

Det är något speciellt det här med doktorand och handledare. När man accepterar att ta ansvar för en människa under dennes forskarutbildning så är det inte som att få ännu en elev i klassen. Vad man gör, studenten och handledaren, är att man ingår ett förbund. Handledaren tar på sig ett ansvar för försörjning, handledarskap och att projektet håller till en avhandling. Den blivande doktoranden måste ta på sig att utföra ett extremt tungt arbete där arbetstider inte existerar och där inga garantier beträffande resultat kan lämnas (då en forskare lovar att ett visst resultat skall uppnås inom en viss tid så är det antingen inte forskning man sysslar med eller så ljuger man).

Varför gör man då detta? Det rätta svaret från doktoranden borde vara och är vanligen; för glädjen att få forska. Att genom forskning få möjlighet att hitta nya sanningar, att lära sig förstå och tolka andras resultat och för att få vara med om att föra medicinen framåt i stället för att bara lita på att andra talar om vad som är bäst. Visst finns det de som ger sig in i forskningsvärlden av andra skäl. Exempelvis de som bara ser avhandlingen som en pinne i karriärstegen (dessa brukar dock passera på kortast möjliga tid och försvinna utan att ställa till så mycket skada) eller de som inte orkar leta efter något de trivs bättre med (dessa kan bli ett betydligt större problem för en forskargrupp). Min erfarenhet är nog ändå att de allra flesta studenter som söker sig till forskningen har den rätta inställningen.

Varför tar man då på sig ansvaret som handledare? Ett arbete som vanligen ligger utanför din ordinarie arbetstid, där du förväntas vara tillgänglig dygnet runt och där du tar på dig ett enormt ekonomiskt ansvar under fem års tid (jag har själv sluppit sälja vinterdäcken för att få fram pengar till ytterligare en månad för doktoranden vilket är fallet för andra handledare, själv har jag kunnat använda pengar intjänade på estetisk plastikkirurgi i stället). Jo, just för den känsla jag har nu. För den stolthet man känner när de en gång osäkra studenterna lämnar en med en veteskaplig pondus och akademisk styrka som får en att inse att nästa generation kommer att vara snäppet bättre än en själv. En handledare skall vara inte bara en lärare utan en kungamakare. Skall utvecklingen gå framåt måste våra doktorander en dag bli kunnigare och starkare än oss själva. Jag vet att det ibland, inte minst inom läkarkåren, har varit problem med detta, att släppa fram de som kommer bakom. Ett enligt min mening självdestruktivt beteende. Alla cyklister vet att skall ett team vinna ett lopp så gäller det att släppa fram de som har krafter kvar, de som orkar dra. Har vi som legat i täten tidigare gjort vårt jobb på rätt sätt så kan vi åka med i fartvinden, en fartvind som vi har varit med om att skapa och som ger oss en njutningsfull resa på slutet.

Att det känns lite extra starkt den här gången som jag skall lämna av doktorander är inte bara på grund av att de är tre stycken samtidigt utan fram för allt därför att deras forskningsprojekt är så speciella. Vi arbetar i min grupp väldigt mycket med odling av mänskliga vävnader och organ. En central sak i denna verksamhet är att hitta celler att starta våra odlingar ifrån. Allt vi gjort fram tills nu har byggt på de sanningar jag fick lära mig som kandidat på Karolinska institutet, nämligen att alla celler har fått sin roll när vi föds och att de aldrig kan förändras. Jag har dock alltid tyckt att detta låter väldigt konstigt. Varför skall cellerna släpa runt på massa DNA som till 99 % inte används? Första gången vi nämnde de här idéerna, att vanliga celler kanske kunde byta skepnad, blev vi utskrattade, nästa gång ilsket anfallna. I dag efter ett par decennier så är hypotesen bevisad och accepterad och tre av mina doktorander som har slitit med att undersöka dessa frågor kan disputera. Vi tog en väldig risk när vi lämnade de väl beprövade stigarna och gav oss ut i okänd terräng därför känns det extra skönt att ta dessa avhandlingar i hamn.

Varför då vemodig? Jo, precis som jag kan tänka mig att man känner när barnen lämnar hemmet så blandas stoltheten med vetskapen om att en väldigt nära relation skall försvinna. I vår värld är det väldigt viktig att den försvinner. De nyblivna doktorerna skall nu klara sig själva i en värld som får Bagdads gator att verka som ett semesterparadis. De skall försöka överleva som forskare. För att ha en chans att klara detta måste man bryta med sin gamla grupp och hitta sin egen profil. Ingen tar en på allvar så länge man går i samma spår som sin handledare. För att klara detta måste man iväg, lämna gruppen, ge sig ut i välden och hitta sin nya roll. I visa fall slutar det med att doktoranden och handledaren så småningom hittar varandra igen och kan inleda samarbete på lika villkor. I de flesta fall hittar dock doktoranden sin helt egna väg. Det viktiga är att handledare-student relationen bryts.

Efter nattens läsande har jag dock blivit övertygad om att jag inte behöver vara orolig för de tre som nu skall lämna gruppen. Inte när man i deras avhandlingar ser hur de, trots att de känt till motståndet, har gått in i Mordors hålor, slängt ringen i lågorna och krossat Saurons makt över kunskapen om cellerna. Sofia, Johan och Lisa, jag är väldigt stolt över er.

Så, nu måste Cornelius och jag börja städa och göra i ordning. En släktinvasion är på väg och vi hoppas, hoppas att Laffi är så pass att han kan följa med Camilla hit igen idag. Den senaste rapporten förtäljde att han plötsligt vaknat och med en missils fokusering gått till matskålen, det låter som min Laffi det.

 

 


Tankar kring en tragedi
Rönnäs - den 27 juli 2009, kl 14:04


Samtidigt som tapetvåderna kommer upp på väggen är det svårt att tänka på annat än vad som hänt i Rinkeby i Stockholm. Även om solen skiner och det känns som om man är ljusår från allt otäckt i världen när man är här i Rönnäs så kan man inte hindra hjärnan från att börja snurra när man nås av nyheter om branden som tog sex liv och lämnade en svårt skadad. Även internationellt sett är det en mycket allvarlig brandolycka och här i Sverige, ett av de länder i världen med minst antal brännskador per innevånare, är bränder med en sådan katastrofal utgång väldigt ovanliga.

Har man jobbat med denna typ av skador en massa år utlöser nyheten om ytterligare en tragedi orsakad av lågorna att bilder av vad man sett tidigare börjar snurra runt i huvudet. Inte minst tänker jag på personalen som tog emot de skadade. Brännskadevården kan vara oerhört tillfredställande när liv räddas efter månader av hårt arbete av alla på avdelningen men att få in skadade som inte går att rädda, att maktlöst inse att trots alla resurser och trots att all inblandad personal är beredd att offra allt för minsta chans att rädda ett liv så tvingas man se en familj raderas ut det kan få den mest garvade brännskadesköterska att känna ett sting av hopplöshet.

På ett sjukhus skapas ofta speciella kulturer på olika avdelningar. En viss typ av människor dras till en viss specialitet och där fortsätter sedan formningen. På en brännskadeavdelning hittar man därför människor av en speciell sort. Det finns ett talesätt att det är de som ?dricker napalm och pissar taggtråd? (säkert hämtat från någon medioker amerikansk film) som jobbar med brännskador. Den underliggande meningen är att det är personal som orkar se fruktansvärda skador men bara tänka på allt positivt man kan göra. Att aldrig ge upp även om det verkar hopplöst ibland. Hur klarar man detta? Ja, har man en gång följt en svårt brännskadad patient från dess att han eller hon kommer in med kroppen söndertrasad och till dess patienten kommer tillbaks till avdelningen ett år senare och ögonen lyser av livslust så lär man sig att det alltid är värt att kämpa. Visst ser man många tragiska fall där vi inte lyckas att mota iväg döden eller där patienten efter utskrivning inte orkar med livet i den hoplappade kroppen. På en brännskadeavdelning kan man dock inte förutse vem som är vem utan det gäller att alltid se de positiva möjligheterna.

Olyckan som hände här om dagen i Rinkeby känns lite extra nära för mig. Jag har bott ett par kvarter från huset som brann. Under gymnasietiden jobbade jag extra på lördagarna som brevbärare i just det distrikt där huset ligger och som kandidat körde jag ambulans i området. Dessutom tillbringade jag tio år av mitt liv på den brännskadeavdelning där med stor sannolikhet den enda överlevande nu vårdas. Jag kan se ansiktena på dem som jobbar med patienten och kan känna deras beslutsamhet och engagemang och jag vet att många av dem har gråtit över de som inte gick att rädda.

 

 


En känslig fråga

Rönnäs - den 26 juli 2009, kl 12:41


Gårdagskvällen blev inte riktigt så förutsägbar som jag trodde i går. Det blev faktiskt en hel del intressanta diskussioner. Bland annat en som fick mig att minnas och som jag tänkt mycket på under morgonen. Frågan gällde djurförsök och deras berättigande. De flesta på festen hade väl åsikten att det är OK så länge man inte gör dem i onödan och om man minimerar lidandet för djuren. Intressant var att alla tog avstånd från de så kallade ?extrema motståndarna?. Det verkade finnas en gemensam åsikt att det var på den kanten fanatikerna fanns medans man inom forskningsvärlden var öppna för olika åsikter. Denna diskussion fick mig att minnas den senaste gången jag kommenterade frågan offentligt, då blev resultatet att jag nästan förlorade jobbet. Jag hade nog inte riktigt förstått hur otroligt laddad denna fråga är inom forskningsvärlden. Det hela började med en intervju i en lokal nyhetssändning. Det pågick en debatt kring ett forskningsprojekt och då jag samma år hade tilldelats nordiska forskningspriset för forskning utan djurförsök ville man ha en kort intervju med mig. Jag uttalade mig huvudsakligen i generella termer som att det finns tillfällen då nyttan med ett forskningsprojekt kan förväntas bli mycket stor och där andra möjligheter än djurförsök inte finns att tillgå och att det då kan vara etiskt försvarbart med dessa modeller. Snart kom dock reportern in på de modeller jag utvecklat i mänsklig hud som i dag används vid många olika typer av sårforskning dels av etiska skäl men säkert minst lika mycket för att de ger betydligt mer relevanta resultat än försök i djur som har helt andra sårläkningsmekanismer. Reportern var påläst och visste att våra modeller användes på många håll i världen men undrade varför det fortfarande fanns forskare som gjorde sårförsök på djur. Här gjorde jag mitt oförlåtliga misstag! Jag svarade att det säkert fanns flera orsaker men en kunde vara att man i grupper där man under lång tid jobbat med djurförsök slentrianmässigt fortsatte med detta då det är en ganska stor process att ändra de modeller man använder på ett laboratorium.

Inslaget sändes, som vanligt kraftigt sönderklippt, på kvällen. Dagen efter kallades jag upp till prefekten som meddelade att ett ramaskri hade uppstått bland forskarna. Man hade ringt hem till honom på kvällen efter TV-inslaget och krävt mitt huvud på en påle. Stormöte anordnades där jag anmodades be om ursäkt och ta tillbaka vad jag sagt. Det intressanta var att det inte räckte med att jag i TV sagt att det utförs många djurförsök där vinsten är stor för medicinen och inga alternativ finns och som därmed enligt mig är försvarbara om de utförs med största respekt för djurens välbefinnande. Vad som krävdes för absolution var en total förnekelse av att något enda djurförsök kunde ha utförts på annat sätt eller var onödigt. Om jag inte accepterade den inställningen befann jag mig i den grupp människor som skriver mördare på forskares hus och slår sönder deras bilar och en sådan person kan ju givetvis inte jobba vid universitetet. Det fanns i denna diskussion inte utrymme för ett mellanting. Det hela kändes ganska absurt eftersom jag vid otaliga tillfällen försvarat djurförsök som jag uppfattat som viktiga och väl genomförda. Mitt arbete med att försöka utveckla metoder för att begränsa de djurförsök som behöver göras innebär inte att jag på något sätt har förklarat mig som motståndare till allt vad denna typ av forskning innebär. Jag har till och med själv vid några tillfällen godkänt att djurförsök utförts i projekt som jag ansvarat för, men alltid efter att vi lyft frågorna; Ger försöket svar som är viktiga för medicinen? Kan vi få dessa svar utan att använda djurförsök? Det är när djurförsök utförs utan att man har täkt igenom dessa frågor som jag menar att det handlar om slentrian.

Historien på universitetet lugnade ned sig så småningom men man krävde att jag aldrig skulle uttala mig om djurförsök offentligt (något som ni märker att jag inte bryr mig så mycket om). Vad jag lärde mig på hela den här affären var att fanatism inte är något som behöver vara polariserat till en sida. Det är alltid lättare att klassa in ungdomar i trasiga jeans och svartfärgat hår i facket för de som inte är mottagliga för argument och diskussion. Men exakt samma typ av orubblig övertygelse om att allt utom den egna åsikten är rätt och samma oemottaglighet för argument och diskussion kan man möta hos väl etablerade kollegor i kostym och slips. Faran ligger inte i vilken sida man står på utan oviljan till att se på frågan från den andra sidan. Jag hade en kollega på Karolinska (nu pensionerad) som hade för vana att alltid byta åsikt mitt i diskussioner. När jag frågade honom varför sa han med ett leende. ?Det är så lätt att benhårt bita sig fast i den första åsikt man tar till sig och ägna all energi till att försvara den. Genom att byta sida så får jag argument från båda håll och kan grunda min övertygelse på ett så brett underlag som möjligt?. Kanske något vi alla borde ta efter.

Vi får väl se om jag har jobbet kvar när jag kommer hem efter semestern;-)

Nej, nu skall det ut och badas och sedan på med blåbyxorna och börja med sista trappsteget på altanen.

 

Tankar kring plastikkirurgi

Rönnäs - den 25 juli 2009, kl 16:55

 

Äntligen på plats på altanen där jag tittar ut över Sommens rena vatten. Bara man kommer hit är det som om stressen rinner av en. Innan vi flyttade till Östergötland visste jag knappt att denna, en av Sveriges största sjöar, fanns (svensk geografi har aldrig varit min starka sida). I dag är jag betydligt mer påläst om dess extremt rena vatten, stora insjöskärgård och ur-kon som en gång skapade sjön.

I kväll skall vi över till några grannar på grillfest. Vi känner nästan inga men vet ändå hur konversationen kommer att bli. Så fort presentationen är avklarad och det kommit fram att man är plastikkirurg så blir frågorna alltid de samma. Jag pratar gärna om mitt jobb (i lagom omfattning) men det tråkiga är att så fort någon hör att man är plastikkirurg ser de fettsugningar och bröstförstoringar framför sig. Av någon anledning så skapar den kosmetiska plastikkirurgin ett sådant intresse. Visst, det är helt riktigt att den estetiska delen av plastikkirurgin ingår i specialiteten men den utgör egentligen bara en liten del av det vi kallar plastikkirurgi. Den stora delen är det vi kallar rekonstruktiv plastikkirurgi där det handlar om att lappa ihop patienter som förlorat eller skadat vävnader på grund av cancer, olyckor och missbildningar. Inom den offentliga vården är det uteslutande den rekonstruktiva plastikkirurgin som utförs. Trots detta så är allt medialt fokus på de estetiska ingreppen. Vilken tidning har inte regelbudet återkommande bilagor och artikelserier om estetiska operationer med prisguider och patientberättelser men hur ofta ser man en djuplodande artikel om Elsas väg genom bensårsbehandlingen eller en sammanställning av behandlingsalternativen vid brännskador. Jag är säkert lite elak nu, jag kan förstå att de kosmetiska ingreppen ligger närmare i medvetandet så länge man är frisk och utan behov av våra rekonstruktiva färdigheter men det kan som sagt göra en trevlig kväll i glada vänners lag väldigt enformig.

Nu kanske det låter som om jag är motståndare till estetisk plastikkirurgi, inte alls. Jag utför själv denna typ av ingrepp och har full förståelse för de patienter som jag möter med dessa önskemål. Det jag önskar är att bilden av plastikkirurgin, inte minst i media, skulle vara lite mer balanserad och presentera också den stora delen av specialiteten där det handlar om att rädda liv och återge funktion i förstörda och missbildade kroppsdelar.

Nu kommer säkert någon fråga hur jag kan stödja kosmetisk kirurgi. Skall man förstå detta så måste man ställa dessa ingrepp i rätt ljus. Estetisk kirurgi är inte livräddande ingrepp, sant. Det är en form av lyx konsumtion, det stämmer. Frågan är varför denna typ av lyx konsumtion skulle vara mer sämre än annan. Varje dag så ägnar jag mig åt att konsumera mer än vad som är nödvändigt och jag tror det gäller de flesta av oss i detta land. Det intressanta är att om jag skaffar mig en bil för 200000 när jag skulle kunna klara mig med en för 80000 (eller kanske till och med en cykel) säger man att det är väl självklart att jag skall kosta på mig en bra bil om jag har råd. Om en kvinna däremot efter att ha fött tre barn betalar 38000 för att få tillbaka den volym och form i brösten hon hade före graviditeten höjs genast röster mot den typen av onödigt slöseri. Jag har svårt att köpa den logiken. Jag tror vi måste acceptera den estetiska plastikkirurgin för vad den är, en del av den lyx konsumtion som de flesta i västvärlden har accepterat. Det finns dock en möjlighet att låta delar av de pengar som cirkulerar inom den kosmetiska kirurgin komma till användning för att förbättra möjligheterna för människor i andra delar av världen. Detta är något vi har jobbat med ett antal år och jag skall nog skriva mer om de idéerna i ett kommande inlägg. Nu är det dags att känna på temperaturen i vattnet!

 


 


En bloggamatör börjar skriva
Linköping - den 25 juli 2009, kl 09:51


Jaha, så har man blivit bloggare, för första gången. Jag måste nämligen erkänna att jag varken skrivit eller läst bloggar tidigare, ett faktum som säkert gör mig fruktansvärt omodern med tanke på att det tydligen startas 190 000 nya bloggar varje dag! Hur som helst så ägnade jag morgonen åt att sätta mig in i denna för mig nya värld. En snabb titt på Wikipedia förklarade att blogg (som kommer från orden web och log) är ? en webbplats som innehåller periodiskt publicerade inlägg och/eller dagboksanteckningar på en webbsida?. Ok, men hur gör man sina dagboksanteckningar intressanta för någon annan än möjligen en själv. För att få lite vägledning kring detta bestämde jag mig för att ge mig ut och lära av proffsen. Då jag bara hade hört talas om två bloggare tidigare, Blondinbella och Carl Bild, så blev mitt informationssökande något begränsat och jag insåg snabbt att väldigt få skulle vara intresserade av att höra om mitt senaste skoköp eller om min högst personliga åsikt om hur krisen i Honduras bör lösas. Så efter denna misslyckade insats att hitta en färdig form för veckans blogg bestämde jag mig för att strunta i alla eventuella regler och skriva om det som finns i mitt huvud precis vid den tidpunkt jag sätter mig vid datorn. Vi människor har ju en tendens att alltid gå omkring och fundera på de mest skiftande saker under våra vakna timmar. Vad vi tänker på vid ett visst tillfälle brukar kunna förklaras med en yttre påverkan av något slag, ett telefonsamtal, något vi hör, ser eller läser osv. Därför borde en beskrivning av ens tankar vara det effektivaste sättet att ge en bild av den värld man befinner sig i för tillfället. Vad jag önskar mig är givetvis att innehållet i bloggen ska styras av en massa kommentarer och frågor från er som läser. Det är ju lite speciellt att skriva för en publik som man inte har en aning om vad de är intresserade av att höra.

Just nu befinner jag mig hemma i Linköping men skall precis ge mig iväg med familjen till vårt lantställe vid sjön Sommen. Det blir första gången i sommar vi är ensamma i några dagar där nere. Då både jag och Camilla älskar att ha folk runt omkring oss blir det lätt så att vi bjuder in folk så fort det blir semester. Trevligt på alla sätt men just nu känns det riktigt skönt att bara vara vi tre (förlåt fyra med vår hund Laphroaig). Jag har precis haft en period med arbete på sjukhuset så det är skönt att hämta andan lite innan huset fylls med släkt och andra vänner. Mina somrar brukar bli uppdelade på det här sättet då varken patienter, celler eller doktorander riktigt medger att man är borta för långa perioder åt gången. Fördelen är att det inte spelar så stor roll vilken del av sommaren som har bäst väder, man fårlite av alla perioder. Det känns speciellt att skriva ?hemma? om Linköping i dag. För sju år sedan var vi inrotade Stockholmare som tyckte att allt utanför tullarna var vildmark. Jag måste ärligt säga att när Sveriges enda universitetsprofessur i plastikkirurgi blev ledig här i Linköping var mina kunskaper om det landskap som jag nu betraktar som mitt hem högst begränsade. Första året i Linköping med en nyfödd son, nytt arbete och helt utan vänner i närheten var vi övertygade om att vi snart skulle återvända norrut. Men vi blev kvar och efter ett par år hade all längtan till vår gamla hemstad bytts ut mot en uppsjö av varma känslor till den stad där vi nu bor. Det tar sin tid att komma in i den östgötska gemenskapen men när man väl blivit insläppt möts man av en vänskap vars äkthet är svår att hitta i Stockholm. Där är vänner lite mer av en färskvara. Så även om jag nog alltig kommer ha en viss plats i mitt hjärta reserverat för ?eken? så känner jag mig mer som östgöte än 08:a i dag. En intressant effekt av vår flytt är att vår son Cornelius som levde sina första månader i Stockholm i dag är tvåspråkig, östgötska med o före varje ord bland kompisarna men klockrent  ?eken-tugg? när han är ensam med mamma och pappa. Jag funderar på att be om hemspråksundervisning i stockholmska nu när han börjar ettan??

 Nu börjar familjen samla sig så det är dags för mig att ge mig iväg till närmsta brädgård och fylla släpet så att jag kan få utlopp för en av mina största laster vid sidan om jobbet, snickra. Jag älskar hela processen med att bygga; planera, rita, arbeta med händerna och förhoppningsvis se ett resultat man är nöjd med. Tyvärr är det mest på landet jag får tid med denna böjelse så nu gäller det att se till att det finns virke. Min plan är att återkomma senare i dag när vi har landat i ett förhoppningsvis sommarvackert Rönnäs, så får vi se vad som surrar i mitt huvud då.

Kommentarer Kommentera En bloggamatör börjar skriva

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!