Vardagseftermiddag och Micke Eriksson värmer bullar i mikron. Tolvåringen spelar dataspel. Gitarrerna vilar på väggen. Det här är dansbandsmusikerns lyx, lediga dagar när andra jobbar.

Micke Eriksson säger att han lever ett baklängesliv.

– Vi jobbar kvällar och helger, det är mycket resor, väntan, transporttid och timmar i turnébussen. Men något har jag lärt mig och det är att sova när jag kommer åt. Det kan bli en halvtimme varsomhelst.

Artikelbild

| Micke Eriksson och kompisarna i allra första bandet, Cillaz. Från vänster Stefan Halling, Tomas Svensson, Kenneth Andersson, Micke Eriksson och Per-Ola Birgersson.

Huvudsångaren Micke är sist in i nuvarande fyrmannakonstellationen av Mats Bergmans, som grundades redan 1973. Han fick jobbet som basist 1993, men hann inte ta första basgången innan det konstaterades att han ”var nog bättre på gitarr”, för det var ju gitarrist han var egentligen. Och det är en liten historia i sig.

Killen som växte upp i byn Skeppsgården utanför Valdemarsvik började mima till Flamingokvintetten och fick ett trumset när han var sju. Men i den lilla skärgårdsskolan fanns ingen möjlighet till trumlektioner. Det fick bli gitarr.

– Min musiklärare Arne Persson är en stor anledning till att jag fortsatte med musiken. Jag blev nördig tidigt och tjatade mig till att få göra lumpen ett år tidigare för att jag ville ut och spela på heltid, men då blev det inget.

Det blev närmare tio år i skivaffär i Norrköping istället.

Artikelbild

| Sonen Charlie, 12, avgjorde flytten till Vimmerby. "Det är en bit till Nyköping, men jag vill inte bo någon annan stans", säger Micke.

Så kom det lediga basistjobbet, i Mats Bergmans. Slit gav framgång. Bokade och älskade av publiken, 15 skivor, etta på Svensktoppen, Guldklaven för Årets Dansband 2003, kulturpris av Nyköpings kommun, Bingolotto och Nyhetsmorgon.

– Våra glansår var 1999-2005. Men jag ska inte klaga, vi har fortfarande mycket jobb och är ett av allt färre dansband som kan försörja oss på heltid. Men visst är det en skakig bransch, i stor förändring. Förr var vi besvikna om vi hade 700 personer, oftast låg det uppemot 900. Idag är det 200, i snitt.

Artikelbild

| Gullmar Bergman, Magnus Nyman, Micke Eriksson och Torbjörn Kempe har spelat ihop sedan Micke kom med i Mats Bergmans för 26 år sedan.

Publiken är ny. Om danserna varit folknöje för den breda massan har de idag blivit något för de riktiga dansentusiasterna.

– Allt är på gott och ont. Nu finns i princip ingen fylla. Publiken kommer för att dansa, men tyvärr har danseliten ”skrämt bort” de som kanske bara gick ut några gånger per år, och lilla klicken som kommer räcker inte för att försörja 20-25 heltidsdansband, som ska få det att gå runt. Men på Ålandsbåtarna är det andra regler som gäller, där möter vi en helt annan publik.

Artikelbild

| Mats Bergmans när de vann en Guldklave för Årets Dansband 2003.

Spelningarna utgår från Nyköping, där resten av bandmedlemmarna bor. Att han bor i Vimmerby, där få vet vad han håller på med och han mest är ”Charlies pappa” på fotbollsträningen, hänger ihop med livspusslet.

– När jag och Charlies mamma delade på oss bodde vi i Norrköping. Hon ville flytta hem till Småland och jag hängde på för att ha nära till Charlie. Nu kan jag inte tänka mig att bo någon annan stans. Det är skönt att bo nära naturen i en liten stad.

Artikelbild

| På scenen är han van att stå, men nu börjar en ny karriär vid sidan av dansbandet. Som solo.

Stabiliteten i banduppsättningen är ovanlig. ”Det är i stort sett bara vi och Arvingarna som är såna slitvargar”. Planering, rutiner, matlåda och "skötsamt leverne" har gett uthållighet i ett tufft liv – som många snabbt ger upp.

– Men visst tar det mer nu, när jag passerat 50. Efter en tredagarsturné tar det ett tag innan jag hämtat mig.

Artikelbild

| Med Gästgivarehagen inpå knuten. Micke Eriksson ångrar inte att han flyttade till Vimmerby från Norrköping.

Spelningar har de över hela landet, men nu har Micke Eriksson börjat sikta in sig på hemmaplan i Vimmerby. Han har börjat göra enmansgig, än så länge främst i pensionärsföreningar och i slutet av maj framträder han på Seniordagen i Tuna.

– Det känns nytt, jag har alltid gillat att spela med andra, nu är jag i fokus med sittande publik. Men det är kul, och jag kan välja låtar jag tycker om och inte bara utgå från att de ska vara dansbara.

Artikelbild

| Fansen har varit många, publiken trogen. Mats Bergmans har hängt i, men nu är det en bransch i förändring.

Men Mats Bergmans släpper han inte.

– Dansband är grejen, om man verkligen vill utöva musik. Många talangfulla musiker kommer aldrig längre än till replokalen, kanske blir det en hit och sen inte mer. I ett sammansvetsat dansband, som vårt, får man spela, turnera och får betalt för det. Vi är resande i musik, helt enkelt.