MP:s och S skilsmässa var lyckligare än förlovningen

Det var en augustidag 2004 och solen värmde rejält när jag och ett 20-tal socialdemokrater och miljöpartister träffades på Bommersvik, de unga Socialdemokraternas kursgård utanför Södertälje.

Krönika 26 november 2021 21:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det var en augustidag 2004 och solen värmde rejält när jag och ett 20-tal socialdemokrater och miljöpartister träffades på Bommersvik, de unga Socialdemokraternas kursgård utanför Södertälje. Det var lite nervöst, vi kände inte varandra särskilt väl. Det var det första seminariet av flera med företrädare för våra partier och jag var partisekreterare på den tiden och skulle fungera som en av samtalsledarna. 

Våra partier hade redan ett samarbete i riksdagen sedan några år tillbaka. Men nu skulle hyfsat ledande partiföreträdare träffas för att gå igenom olika sakfrågor och för att diskutera en fördjupning av samarbetet.  För första gången pratade vi på allvar om ett kommande regeringssamarbete.

Samtalen började lite trevande men snart blev de mer öppenhjärtiga. Det fanns många stötestenar. Det hettade till rejält när vi pratade om ekonomisk tillväxt, arbetsrätt och migration, för att nämna några exempel.  Men svårast var nog det som kanske kan beskrivas som partikultur eller synen på makt och ansvar. Vi pratade helt enkelt förbi varandra, missförstod och blev irriterade. Vid ett tillfälle reste sig Mp-s nestor Per Gahrton upp och närmast skrek något i stil med att han kände fientligheten i luften.

Just då trodde till och med jag, samtalens påskyndare, att det var dags att säga tack och adjö. 

 

Men samtalen fortsatte och det blev som sagt en serie med seminarier. Ett genomfördes för övrigt i Norrköping. Jag ska inte överdriva, men jag vågar tro att de här samtalen spelade en roll för vad som sedan skulle hända. Samarbetet fördjupades och våra partier bildade en regering tillsammans. 

Frågan är om vi fick uppleva slutet i veckan som gick?  Om miljöpartisterna satte dit det bortre parentestecknet för ett par decenniers samarbete när de lämnade regeringen?

Det som hände i veckan visade att det verkligen är två partier som skiljer sig åt, och fortfarande är nog synen på makt och ansvar den stora skiljefrågan. Jag vågar hävda att det i alla partier finns olika åsikter i den frågan, om hur mycket man ska ge med sig för att vinna något annat. Om hur balansen ska vara mellan renlärighet och resultat. 

 

Jag hoppas och tror att Miljöpartisterna känner sig stolta över resultaten inom klimatområdet, men jag har förstått att kompromisserna gör rejält ont. För en del miljöpartister passerades gränsen för vad som är möjligt att kompromissa om för ett bra tag sedan.  För flertalet socialdemokrater är resultaten nästan alltid viktigare än renlärigheten.

Partierna har onekligen behållit sina särdrag, och det är väl egentligen ett ganska gott betyg för samarbetet. Jämförelser med privata relationer och äktenskap är alltid lite vanskliga i sådana här sammanhang, men nog är respekten för olikheterna något av ett fundament i alla typer av förhållanden. 

Dessutom; tonen mellan partierna var onekligen försonlig i veckan. Alla inblandade uttryckte stor respekt för varandra och det fanns inte ett spår av bitterhet. Jag vågar nästan påstå att skilsmässan var lyckligare än förlovningen, om jag nu lite slarvigt beskriver seminarierna som en förlovning.

 

Det mest avgörande är emellertid politikens innehåll. Som sagt, partierna tycker olika men det finns också det som förenar. Och det konstaterade vi redan på Bommersvik den där soliga dagen i augusti 2004. Miljöpartisterna förstod att det fanns ett gediget miljö- och klimatengagemang inom socialdemokratin och vi socialdemokrater upptäckte att upprördheten över orättvisorna fanns även hos miljöpartisterna. 

I skrivande stund verkar det klart att vi får en ren S-regering i nästa vecka. Vad som händer efter valet 2022 vet förstås ingen. Jag är emellertid övertygad om att Miljöpartiet och Socialdemokraterna kommer att befinna sig på samma sida i en av vår tids verkliga ödesfråga, klimatfrågan. 

 

Lars Stjernkvist

tidigare kommunstyrelseordförande numera frilansare


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa
Krönika Lars Stjernkvist

Stjernkvist avslöjar redan nu hur det går i valet: "Jag är beredd att offra hela kalufsen om jag har fel"

Min hustru och min nya familj delade inte min passion för bruna bönor, men de begrep i alla fall vad jag talade om.