Oppositionsledaren Ulf Kristersson (M) behöver inte fundera länge. "Om jag hade haft ett regeringsunderlag som inte ens kan få igenom sin egen budget, och möts av en majoritet som är emot den, då kan man inte regera." Om Kristersson gått i Magdalena Anderssons skor hade han alltså avgått som statsminister.
Och jag tror verkligen han menar vad han säger. Det förklarar mycket av skillnaderna mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Kanske också varför SAP trots dåliga förutsättningar ofta också lyckas hålla sig kvar vid makten. Till priset av att få göra avkall på sin egen politik. Ja, till sist inte ens få igenom sin egen budget. Det hade en Moderatledare aldrig kunnat göra.
Däremot kan Kristersson glädjas över att, tillsammans med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, lyckats få stöd för just en egen budget. På frågan om vilken punkt i denna budget Kristersson är mest nöjd med svarar han lika snabbt: "Mer pengar till polisen, höjda polislöner och rättsväsendet är det i särklass viktigaste."
Han trivs i Norrköping och har besökt kriminalvården och frivården under dagen. Men han är inte lika glad över att ytterligare en friskola stängts av Skolinspektionen (det vill säga Kunskapsljuset). Men inte för stängningen i sig, utan att för att det kan ta så lång tid att stänga dåliga skolor! Och alla som följt den dystra historien om just denna skola har nog lätt för att hålla med honom.
Så var det detta med röran i riksdagen. "Det hedrar faktiskt Miljöpartiet" säger Kristersson "som tar vår budget på allvar". De är alltså ärliga mot sina åsikter till skillnad mot Socialdemokraterna, som väljer att sitta kvar i regering. Han konstaterar också under vårt samtal att de båda partierna som tidigare bildat gemensam regering har fundamentalt annorlunda syn på vad som faktiskt har hänt. Det som är en katastrof för MP – att en Moderatledd budget antagits – bagatelliseras av Socialdemokraterna. "Båda kan inte ha rätt samtidigt."
Budgetsamtalen med KD och SD har hur som helst avlöpt väl. Och det är förstås det senare partiet som tilldrar sig störst nyfikenhet i dylika sammanhang. Hur går det egentligen att samarbeta med Sverigedemokraterna?
"Vi tar Sverigedemokraterna på allvar" säger Kristersson. Fast kanske var budgetsamarbetet inte så besvärligt som man kan tro. "Vi har fört konstruktiva samtal med SD hela mandatperioden. I sakfrågor har det varit lätt att komma överens."
Sämre är nog relationen till Centerpartiet, vilket man förstås inte hade kunnat ana för några år sedan. Kanske är det enda gången under intervjun jag kan ana en viss bitterhet, som jag tror många på borgerligt håll kan känna. "Från och med nu, när man för fjärde gången gör samma sak, då är de [Centern] en del av den rödgröna sidan." Kristersson syftar förstås på de tillfällen då C haft möjlighet att stödja honom själv som statsminister, med eller utan Centerdeltagande i en sådan regering, men istället agerat så att Socialdemokraterna kunnat sitta kvar. För Kristersson är uppträdandet obegripligt.
Det som mer än något annat faktiskt präglat mandatperioden är ändå pandemin. "Jag har respekt för att det är svåra saker" säger Kristersson och tycker att "en regering bör lyssna på många olika experter och göra en sammanvägning. Man ska inte gömma sig bakom myndigheter. Det är regeringen som styr riket, inte Folkhälsomyndigheten."
Jag misstänker att en del hade sett ganska annorlunda om Ulf Kristersson varit statsminister under mandatperioden. När det kommer till ekonomisk politik och brottsbekämpning med mera. Fast kanske allra tydligast i pandemihanteringen.