Intensivvården kan vara din räddning, din sista chans till det fortsatta livet. Vår vilja, vårt driv, vår kompetens och vår högteknologiska apparatur gör oss speciella. Oavsett hur trötta och slitna vi är så säger vi aldrig ifrån. Extrapass tar vi för att inte vara okollegiala och för att slippa att bli beordrade övertid.
IVA har jobbat under hög press under en lång period och vi var trötta redan innan Covid-19 kom och knackade på dörren. IVA ökade från nio vårdplatser till 21 på några dygn, ytterligare 12 precis intill, och mer finns i beredskap. Sex covid-ivaplatser öppnades upp på NIVA. Operationer börjar ställas in när covid-19 patienterna ökar och personalen på operation blir dragna mot IVA. Normalt får nya medarbetare på IVA sex till åtta veckors inskolning med möjlighet till förlängning. Vår extrapersonal fick två infodagar samt två dagars hospitering för att få en liten inblick i våra rutiner och apparatur.
Covid-19 patienterna är så sjuka, något vi inte sett tidigare i intensivvården. Ångesten i deras ögon när de anländer med lufthunger och rädsla är obeskrivlig. Några kortfattade lugnande meningar senare så har vi lagt patienten sövd i respirator. Patienternas lungor är så sjuka, kräver höga inställningar i respiratorn, buklägesvändningar, stabilt sidoläge, mycket av allt. Vända, suga, läkemedelsbyte, tubstopp, bronkoskopera, suga, hjärtstopp, HLR, bukläge och så vidare.
Larmen tjuter tätt. Det är varmt, svetten rinner under rockar och förkläden, munskydden gör andningen torr, visiren immar igen. Vår skyddsutrustning börjar ta slut så vi stannar längre på sal för att inte slösa på det material vi har. Vi klär oss utefter nya riktlinjerna, hela tiden med känslan att själv kunna bli smittad.
Nu har det lugnat ner sig och vår extrapersonal har börjat återgå till sina normala arbetsvardag. Många patienter har lämna oss med livet i behåll, några hjärtan har slutat slå och några patienter finns fortfarande kvar hos oss.
Detta är inte över för att solen tittat fram och för att uteserveringarna har öppnat.Vi orkar inte en omgång till, så fortsätt motverka smittspridningen för vår skull.
Nu när det lugnat ner sig börjar man reflektera på vad man har varit med om, alla nya kollegor vi fått på vår resa som vi är så tacksamma för, allt vi åstadkommit för våra svårt sjuka covid-19 patienter. Några klappar händerna, under några dagar fick vi mat från tacksamma medmänniskor i samhället, skor, påskgodis och presenter från olika företag som hyllar oss och vill ger oss en extra sporre att kämpa vidare i denna ohyggliga pandemi som vi står mitt i. Detta gav oss styrka att orka lite till med det vi kan allra mest, intensivvård på hög nivå. Det är med värme i våra hjärtan som vi tackar er alla för era otroligt fina gester.
Men vad gör Region Östergötland för oss?
Vår efterlängtade semester, vår återhämtning och vår chans till att få umgås med våra familjer och våra barn? Nu pressas vi ännu mer när semestrarna ändras, förkortas, delas upp i tre perioder som tidigare har varit två. Region efter region erbjuder sina medarbetare fantastiska ersättningssummor för förkortad semester och bortplockad semestervecka, nummer fyra, men inte ett ord från Region Östergötland.
Uppsägningarna surrar tätt mellan medarbetarna. Man blir bedrövad, ledsen för oss medarbetare, men också för patientens som inte kommer att ha någon personal vid sin sida när livet är som mest skört och behöver intensivvård som allra mest.
Gör nu rätt Region Östergötland. Tacka oss med pengar, mycket pengar.
För nu säger vi medarbetare på Intensivvårdsavdelningen i Linköping ifrån.