Sedan är det fel byggmetod och i ytterligare ett steg är det fel att inte låna pengar. Bara man ändrar något blir allt bra.
Men Järnvägsfrämjandet – representerad av Ulf Flodin i NT 21/7 – tar aldrig upp pudelns kärna. Det är fruktansvärt dyrt att bygga höghastighetsbanor i alla former jämfört med att bygga vanlig standard 250-bana.
Tyvärr finns det inga ordentliga utredningar gjorda så man kan se kostnadsskillnaden. Men det går att göra överslagsberäkningar som ger en viss vägledning. Ostlänken och Norrbotniabanan har ungefär lika lång tid till byggstart. Det tar några minuter att räkna ut kostnaden per mil på respektive bana med Trafikverkets siffror.
Norrbotniabanan som är enkelspårig standardbana för 250 km/t kostar omräknat till dubbelspår 2,15 miljarder per mil. Höghastighetsbanan Ostlänken milkostnad blir 5,35 miljarder. Alltså blir Ostlänken med bred marginal minst dubbelt så dyr per mil som Norrbotniabanan (omräknad till dubbelspår). Mer noga är Ostlänken 150 % dyrare per mil än Norrbotniabanan.
Även om det här bara är ett enkelt räkneexempel är glappet så stort att man kan dra slutsats med god säkerhet att det blir avsevärt billigare att bygga 250-bana. Dessutom får man en godskapacitet som motsvarar en fyrfilig motorväg på köpet. Även det ett värde på ett antal miljarder.
Ulf Flodin har skrivit kloka saker om järnväg. Om han tar fram sin klokskap och arbetar för annan lösning av järnvägsfrågan för Östergötland och Sörmland skulle han kunna få pengar över till "Sveriges regionbanor, exempelvis Stångådals- och Tjustbanorna".
Jag instämmer i hans avslutning att vi i Sverige borde ”inse betydelsen av att satsa på järnvägar”. Med tillägget: ”Men inte som höghastighetsbanor.”