Hon lyssnade artigt när vi pratade oss varma för höghastighetståg och för ny järnväg mellan Stockholm och Linköping. När vi hämtade andan ville ministern testa en tanke.
Så länge vi kräver höghastighetståg lär det inte hända något. Det blir för dyrt, och motståndet är för starkt. Det viktiga är inte hastigheten, utan att det blir fler spår, att kapaciteten på järnvägen ökar. Ni borde prata kapacitet, inte hastighet, resonerade hon.
Ungefär ett år senare presenterade den dåvarande alliansregeringen på ett soligt Stora torget i Linköping planerna på ny järnväg och att Ostlänken skulle byggas. Det handlade om nya stambanor, som skulle knyta ihop Sveriges storstadsregioner men framförallt öka kapaciteten i tätbebyggda områden.
Sedan dess har planeringen fortsatt och idag vågar jag skriva utan minsta darr på fingrarna att det blir nya spår mellan Linköping och Stockholm och en ny station i Norrköping.
Jag skriver det här för att ge Chatarina Elmsäter Svärd ett erkännande hon förtjänar. Om Ostlänken har en moder, då är det hon. Hon lyckades lirka med den skeptiske finansministern Anders Borg och övriga i regeringen med de argument som hon tog upp med oss, nämligen att det behövs fler spår, inte nödvändigtvis spår för dyra höghastighetståg. Hon bidrog därmed till att forma en lösning som sedan dess har varit vägledande för arbetet.
Jag skriver det också av en annan anledning. Det där informella samtalet 2011 säger något viktigt om politik. Politik handlar om kampen om makten. Om utspel och debatter. Men politik handlar också om ett hantverk, ett vardagligt gnet. Ett gnetande där personer från olika partier, med olika åsikter, försöker lösa praktiska och vardagliga bekymmer. Det kan vara bristande underhåll på skolor. Eller trafikköer på Ingelsta. Och det kan vara ett pensionssystem som inte fungerar eller en järnväg som krånglar därför att det är överfullt på rälsen.
Norrköpings skolkommunalråd Kikki Liljeblad har beskrivit sig själv som Sveriges tråkigaste politiker. Det är hon inte, men jag tror jag begriper vad hon vill säga med det. Hon gillar det där vardagsgnetet bättre än kampen om makten.
Missförstå mig inte. Maktkamp är en självklar del av politiken. Men den kan inte överskugga allt annat. När väljarna har sagt sitt, stridsdammet har lagt sig och en regering har bildats, då måste det komma en vardag. Eller rättare sagt, det borde komma en vardag, då politiker pratar med varandra över alla tänkbara gränser för att försöka hitta lösningar på vardagliga bekymmer.
Det finns politiker som älskar maktkampen. Det osäkra parlamentariska läget gör det dessutom lättare att förvandla varje sakfråga till en strid om makten och därmed har utrymmet ökat för politiker som ser själva konflikten som meningen med politiken. Distansen mellan regeringspartier och opposition har ökat, i riksdagen men också lokalt.
Det tror jag är en farlig utveckling. Sverige är tidigare och Norrköping behöver helt enkelt fler tråkiga politiker, för att använda Kikki Liljeblads uttryck. Eller annorlunda uttryckt, det behövs fler som Chatarina Elmsäter Svärd (M), som vill åstadkomma resultat och som till och med är beredda att diskutera informellt med ett socialdemokratiskt kommunalråd från Norrköping.
Lars Stjernkvist
är tidigare kommunstyrelsens ordförande i Norrköping, numera frilansande skribent.