När mamma Marie efter några dagar fick komma till sonen på BRIVA bröt hon ihop. Erik är svår att känna igen på de första bilderna Marie tog. Ändå var de svåraste skadorna inte i ansiktet.
Egentligen skulle Erik och hans tre kompisar ha grillat korv på påskafton, men det var fullt vid alla grillplatser på Omberg så de återvände på påskdagen istället. Klockan var runt 13 och solen sken.
– Vi ville grilla med utsikt mot Vättern, men där var det fullt, berättar 16-åriga Erik, just utskriven efter 24 dagars högkvalificerad vård på BRIVA, Brännskadecentrum på Universitetssjukhuset i Linköping.
Han ser mörbultad ut och det stramar på höger sida av halsen där transplanterad hud från vaden har satts fast med metallklamrar. Höger örsnibb är mindre än den vänstra. En del av den har brunnit upp.
Utan sina handlingskraftiga kompisar kunde dock hela Erik ha brunnit upp.
Gänget återvände till Omberg, alla bor i dess närhet, på påskdagen i stället.
– Men det var nästan lika fullt som dagen innan. Till slut hittade vi en grillplats, en sådan där cementtrumma, vid foten av skidliften. Ett pensionärspar satt vid en annan grill en bit därifrån och vi frågade om det var okej att vi grillade korv intill dem. Det var det, berättar Erik.
Med sig hade gänget, förutom korvgrejer, grillkol och spolarvätska.
Spolarvätska?
– Ja, vi hade haft en brandövning på skolan. Typ om hur man förvarar brandfarliga ämnen och hur man släcker en brand. Då användes spolarvätska och eftersom vi inte hade någon tändvätska hemma, någon av oss, tog vi med spolarvätska.
Brännskadade Erik Lönneskog får sitta upp för första gången.
Erik och hans familj bor på en släktgård mellan Hogstad och Bjälbo. Föräldrarna är månskensbönder och Erik vill ta över gården en dag, som spannmålsbonde. Han älskar skogen, djur, natur och jakt.
Nu går han första året på Vretaskolans naturbruksgymnasium där han trivs och har fått bra kompisar.
Labradortiken Akka, som ligger på köksgolvet intill Erik och följer alla hans rörelser, är hans ögonsten och en trogen följeslagare i skogen. Snart får familjen ett nytillskott i form av åtta veckor gamla Münsterländer-flickan Gasa som ska bli Eriks projekt. Hon blir en finfin jakthund framöver är tanken.
Så det finns flera skäl till att Erik så snabbt som möjligt vill komma tillbaka till full rörlighet. Till ett vanligt liv.
Erik Lönneskog har åldern på sin sida och rehabiliteringen går snabbt. "Vem bryr sig om några årr?" frågar han sig.
Den där korvgrillningsglöden på Omberg ville inte ta sig riktigt, så gänget hällde på spolarvätska.
– Det vi inte fattade var att lågorna var blå och inte syntes i dagsljuset, så min kompis hällde på mer.
Plötsligt kom en vindil, den brinnande spolarvätskan for iväg åt sidan och fick fatt i Eriks fleeceväst. Som blixtsnabbt fattade eld.
– Spolarvätska och fleece. Det kan väl inte bli så mycket värre. Det var riktigt korkat av oss, säger Erik, som ändå vill berätta om hela den här händelsen för att varna andra.
Hur reagerade du?
– Det blev jävligt varmt på framsidan av kroppen kan jag säga. Jag tog tag med högerhanden om blixtlåset för att snabbt få av mig västen. Då började handen också brinna.
Erik och mamma Marie tittar på de kläder Erik hade på sig vid olyckan. Det är inte särskilt mycket kvar av tröjorna.
Erik sprang iväg från eldplatsen för att få av sig kläderna, men innan han hann göra det fick kompisen Gustaf Kellander se något. Det hade börjat ryka om Eriks keps!
– Jag sprang ifatt honom, sparkade omkull honom och fick se att skinnet på halsen börjat lossna. Jag slog med händerna mot hans kropp för att kväva elden, men det var för varmt. Därför började vi skrika till honom att rulla sig och hjälpte honom med det.
Gustaf har fått stor respekt för hur farlig eld kan vara.
– Hans skrik var så högt och gällt att det liksom ringde i öronen, så fruktansvärt. Jag har aldrig hört ett sådant skrik förut och glömmer det aldrig
Marie Lönneskog Hogstadius kan inte nog berämma BRIVA och personalen där. Både hon och maken Staffan kunde både sova och jobba i Eriks iva-rum under hela behandlingstiden.
Inte Erik heller.
– Det var läskigt som fan, säger han. Jag var verkligen skiträdd.
Samtidigt ringde Gustafs tvillingbror Carl till föräldrarna som befann sig i en stuga 500 meter bort. Turligt nog var en vän till föräldrarna, som är sjuksköterska, just då på besök.
112 larmades och hon kom med vatten och en frottépåse som Eriks värst skadade högerhand stoppades ned och kyldes i.
– Jag minns hur jag höll upp högerhanden och hur det hängde skinnslamsor från den. Hon klippte upp mina jeans för att kolla att de inte fastnat i huden. Sedan svepte hon in mig i något varmt.
"Det vi inte fattade var att lågorna var blåa och inte syntes i dagsljuset, så min kompis hällde på mer spolarvätska", berättar Erik Lönneskog.
Det sista Erik minns är hur han ligger i ambulansen och ser bakdörrarna stängas. Utanför står hans chockade kompisar och tittar in på honom.
Sedan är det svart. Han minns inget av ilfarten med blåljus in till Universitetssjukhusets akut. Efter åkte pappa Staffan och lillebror Adam i egen bil, mamma Marie hade man inte lyckats nå än.
På akuten intuberades Erik och lades i respirator. Snabbt flyttade han till BRIVA där han kom att stanna i rum nummer 4 hela vårdtiden. Här inne genomfördes alla operationer.
När Marie efter några dagar fick komma till sonen bröt hon ihop. Eftersom brännskadepatienter förlorar mycket vätska och lätt torkar ut vätskar man upp dem, varpå de sväller. Erik fick 12,5 liter vatten och är svår att känna igen på de första bilderna Marie tog.
Han hade brännskador på 22 procent av kroppen, i huvudsak på lår, bål, bröst, hals, öron och ansikte. 8–10 av dem var 3-gradiga, den allvarligaste graden, resten 2-gradiga.
"Det blev jävligt varmt på framsidan av kroppen kan jag säga. Jag tog tag med högerhanden om blixtlåset för att snabbt få av mig västen. Då började handen också brinna."
Under hela vårdtiden har Marie, som är verksamhetsledare på Svenska ägg, och Staffan, jordbruksförvaltare inom Svenska kyrkan, kunnat både sova och arbeta i Eriks rum på BRIVA.
– De har varit så pedagogiska och förklarat allt så bra. Hur de tagit hud från vader och lår med osthyvelsprincipen och sedan kört den genom något som liknar en pastamaskin för att få huden perforerad och ännu mer elastisk.
Vid den första permissionen ville Erik att föräldrarna lade honom på golvet, så att han kunde gosa med Akka. Och sen ville han tas ut i skogen.
Den sista hudtransplantationen är gjord och 27 april skrevs Erik ut från sjukhuset, men det blir många återbesök. Mamma Marie ser lättad ut. Pärsen går mot sitt slut.
– Kompisarnas rådiga ingripande räddade hans liv. Vi är dem och BRIVA evigt tacksamma. Svensk intensivvård och alla som gjort sitt yttersta för att ta hand om oss är fantastiska. Vi känner en sådan oerhörd tacksamhet.
Marie Lönneskog Hogstadius visar resterna av den fleeceväst sonen Erik hade på sig vid grillolyckan.
Eriks tillfrisknande har gått snabbt, han har åldern på sin sida.
– Ja, jag verkar ha gott läkkött, säger han och ler lite snett.
Ögon och lungor är undersökta för att utesluta några skador där. Han kommer att få tillbaka full rörlighet i högerhanden.
Han kommer att behöva smörja vissa hudpartier resten av livet, vara solkänslig och få ärr. Naturligtvis.
Det är väl inget som bekymrar dig?
– Verkligen inte. Jag lever ju.
