Australien har sagt upp en stor ubåtsaffär med Frankrike, för att istället bygga egna ubåtar med amerikansk teknologi. Eftersom det var en affär på motsvarande över 300 miljarder kronor går det att förstå den franska ilskan. Fast därifrån till att kalla hem ambassadörerna från Canberra och Washington borde steget ändå långt – i synnerhet som något liknande aldrig inträffat under hela efterkrigstiden.
Fast president Emmanuel Macrons galliska vrede är tyvärr helt berättigad. För det handlar inte bara om ubåtar, inte om att byggprojektet blivit dyrare och försenat (eller för den delen att ubåtarna inte bara skulle byggas i Australien). Det handlar om hur allierade behandlar varandra i det diplomatiska utbytet. Och det handlar i förlängningen om hur Vita huset ser på Europa.
Australien säger ensidigt upp avtalet med Frankrike som en del av något som kallas Aukus – ett fördjupat samarbetsavtal mellan Australien, USA och Storbritannien. Det är naturligtvis Förenta Staterna som ligger bakom, låt vara att Australien sökt anledningar att säga upp ubåtsavtalet med Frankrike och att Storbritannien också är med eftersom premiärminister Boris Johnson förtvivlat söker en framträdande roll för den tidigare brittiska stormakten.
Upplägget ligger i linje med den amerikanske presidenten Joe Bidens prioritering av Kina som USA:s nya universalfiende, men också i linje med hans unilaterala politik, där gamla allierade lätt och ledigt körs över. Biden har knappast behövt övertyga ministären Morrison i Canberra, däremot är det uppenbart att han struntar fullständigt i den franska reaktionen – eller i Europa över huvud taget. Det är inte heller första gången. Den kaotiska upplösningen av den internationella insatsen i Afghanistan inleddes med att USA lämnade flygbasen Bagram, utan att varken konsultera regeringen i Kabul eller sina Nato-allierade. Plötsligen stod alla utan flygskydd.
Macron skräder inte orden, han jämför Biden med företrädaren Donald Trump. Tyvärr är det en rättvis kritik – samtidigt som det är uppenbart hur lite Frankrike fått ut av den mycket USA-vänliga politik som Élyséepalatset slagit in på sedan mer än ett årtionde.
Att Macron har god känsla för realpolitik påvisas av att Frankrike inte kallar hem sin ambassadör i London, eftersom samförståndspolitik över engelska kanalen förblir av högsta vikt, och det vet man både i Paris och London. Däremot kommer den franske presidenten säkert att fundera på om det inte finns skäl att återgå till den äldre gaullismens gentemot Förenta Staterna mer självständiga utrikespolitik – fast med större tonvikt på europeiskt samarbete. Det finns skäl för dylika funderingar också bland EU:s övriga medlemsstater. För ett litet land som Sverige – vilket inte ens kan påräkna andra Nato-länders stöd eftersom vi står utanför, men som samtidigt har en relativt betydande försvarsindustri att slå vakt om – borde Bidens trumpistiska mobbning kännas riktigt obehaglig.