Svaret kan förefalla självklart. Vi är vad vi själva uppfattar oss som. För egen del kom jag till Norrköping och föll pladask med en gång och från första dagen upplevde jag mig som Norrköpingsbo. Men riktigt så enkelt är det förstås inte. Vi lever i en tid då människor kan och tyvärr alltför ofta måste röra på sig. Ja, när väl pandemin släpper greppet om oss lär människor återigen försöka röra på sig.
Alla som vill kan inte bli svenskar. Vi är beroende av vad andra länder gör, och därför finns det en bred enighet om att behålla den strama migrationspolitiken. I fjol var det 7000 asylsökande som fick besked om att de får stanna. Däremot är det inte lika begripligt varför det ena förslaget efter det andra läggs för att försvåra för människor som har fått rätten att bo här. Som gör det svårare att bli fullvärdig svensk.
Regeringen och samarbetspartierna vill att det ska krävas kunskaper i svenska och samhällskunskap för att bli svensk medborgare. Det vill även Sverigedemokraterna, som dessutom vill utestänga alla som inte är svenska medborgare eller EU-medborgare från stora delar av vårt välfärdssystem. Barnbidrag och andra stöd ska bara gå till svenska medborgare. Moderaterna vill inte gå lika långt, men har också lagt förslag som innebär att tröskeln in i välfärdssystemet höjs för nyanlända.
Motiven för förslagen varierar. Kraven ska fungera som morötter, som ökar motivationen att ta sig in i det svenska samhället, lära sig språket och bli självförsörjande, menar en del. För andra handlar det framför allt om att göra det mindre attraktivt att komma till Sverige, och mer attraktivt att åka härifrån.
Det finns förstås en massa frågetecken ur rättvisesynpunkt. Under mina år som kommunalråd har jag ofta fått ta emot upprörda samtal om att det i Sverige är lättare att leva som invandrare. Att svenska myndigheter ger mer stöd till nyanlända än till dem som levt och jobbat hela sina liv i Sverige. Andra har hävdat att personer med rötter i andra länder diskrimineras. Även om kritikerna har helt olika verklighetsbilder är de ense på en punkt; alla som bor och lever i Sverige bör ha samma rättigheter och skyldigheter. Ingen ska gynnas eller missgynnas på grund av bakgrund.
Jag tycker att det är en fullt rimlig utgångspunkt. Det gör det lättare att leva tillsammans när alla vet vad som gäller. Det minimerar risken för misstänksamhet och motsättningar.
Återigen, frågan är inte helt enkel. Tillfälliga uppehållstillstånd är numera regel och gör det svårt både för den enskilde och samhället att planera långsiktigt. Det finns en gråzon mellan svensk och icke-svensk som vi inte helt kan komma bort ifrån.
Jag inser det, men tycker inte att vi medvetet ska skapa en större gråzon än nödvändigt. Ingen vinner på att en del barn får sämre villkor än andra och därmed utestängs ifrån den svenska stugvärmen. Det är både rättvist och rationellt att så många som möjligt i vårt land omfattas av samma skyldigheter och rättigheter.
För att återvända till M A Numminen; det är bara han själv som kan avgöra om han känner sig som svensk eller finne eller svenskfinne. Däremot tror jag det blir bäst om svenska myndigheter så långt möjligt ser på oss som bor i landet på samma sätt, med samma rättigheter och skyldigheter.
Lars Stjernkvist
tidigare kommunstyrelsens ordförande i Norrköping, numera frilansande skribent