En gång på 90-talet gick jag runt hela Åbackarna och städade. Plockade upp skräp som andra kastat och lade i papperskorgar.
Det kanske var lite överkurs, men jag skulle få besök av en av mina bästa vänner som då bodde i Hongkong och hon hade aldrig besökt Motala Ström. Givetvis ville jag att hon skulle få ett bra intryck av vår stolta stad. Och det fick hon.
Hon tyckte, om jag inte minns fel, att Åbackarna var finare än Victoria Peak, en promenadväg uppe på ett berg i Hongkong, dit det bara går att komma med linbana. Jag menar också att Norrköpings Åbackar är vackrare än andra stråk jag sett i världen.
Då undrar jag varför vissa människor inte tar hand om sitt skräp, inte bara vid Åbackarna utan i hela kommunen. Jag skulle vilja gå in i huvudet och se tankegången som rör sig när plasten från cigarettpaketet bara släpps på marken eller när något sopas in under taxin.
Saker kastas också i skogsområden och på andra ställen helt nära Returpunkterna. Dessa exempel har jag hämtat från en nyligen publicerad artikel om att Norrköping blir allt skräpigare.
När jag var sex år skickades vi barn på utbildning. Vi skulle få träffa Mulle som bodde i skogen. Mulle var ett troll (ofta en snäll hemmafru som ställde upp) som berättade om hur viktigt det var att inte skräpa ner. Efter att vi träffat Mulle skulle vi aldrig drömma om att slänga saker i skogen, eller någon annanstans.
Det kändes som om Mulle var med oss och skulle se oss om vi gjorde något fel. Men kan en inte tänka sig att de som skräpar ner kan vara sina egna Mullar och själva veta vad de gjort? Det egna samvetet?
Det kan väl knappast vara tekniska nämnden som är samvetet. De hinner inte och ska inte plocka upp efter dig och mig. Pengarna som sparas in om de slipper städa så mycket kan gå till belysning eller annat vi tycker är bra. Jag hoppas vi alla kan vara våra egna Mullar och gå den extra metern med skräpet så att det hamnar på rätt ställe. Vår jord och vår kommun är värda den omsorgen. Det som är rent känns snyggt och tryggt, idag och i morgon.