Längst in i nattens mörker

Det är lite slående att Louis-Ferdinand Célines Resa till nattens ände kom ut samma år som Sigmund Freuds Vi vantrivs i kulturen.

18 april 2013 12:08

Den franske författarens debutverk från 1932 skildrar i varje fall hur svårt det kan vara att finna sig till rätta i tillvaron och romanen är en enda lång klagolåt över mänsklig förljugenhet.

Samtidigt går det inte att blunda för den svarta och mycket beska humor som genomsyrar verket. Många har pekat på den chaplinartade slapstickhumorn i inledningen när bokens huvudperson Ferdinand Bardamu tar värvning för att delta i första världskriget. Han sitter på en servering i Paris när ett regemente plötsligt passerar. Ögonblicket innan har han lagt ut texten om hur allt bygger på bluff och illusioner, men åsynen av marscherande soldater och en ståtlig överste till häst räcker för att väcka hans entusiasm. Det blir inledningen på en färd in i mörkret som tar honom genom kriget och vidare till Afrika och USA innan han slår sig ner som fattigläkare i en Parisförort.

Ironiskt nog bekräftas mycket av det han tidigare kastat ur sig på kaféet. Han får känna på den brutala verkligheten bakom högstämt nationalistiska och koloniala paroller, men upptäcker också själlösheten i den moderna produktionsapparaten när han kommer till Detroit och får jobb på en av Fords bilfabriker.

Romanen återger konturerna av Célines eget liv, men i boken har graden av absurdism skruvats upp ytterligare. Så ska han i egenskap av läkare bara ha besökt bilfabrikerna under ett par dagar för att på uppdrag av Rockefeller Foundation undersöka hygienförhållandena.

Genom sin provokativa nihilism gjorde han närmast skandalartad entré i den litterära världen, men samtidigt stod det också klart att Resa till nattens ände var ett betydande verk. Alla räknade med att han skulle tilldelas det årets Goncourtpris och att det i stället gick till den i dag bortglömde Guy Mazeline väckte upprördhet redan då. Det som ofta påtalats hos Céline är den språkliga musikaliteten och draget av rabelaisk karneval som bryter genom pessimismen. Ibland känner man sig halvt utmattad inför det närmast monomana envisheten att hamra in budskapet om alltings djävlighet, men det bidrar också till att förvandla den mänskliga tragedin till något pikareskartat. Det kräver ett rätt kallhamrat författarhjärta, men paradoxalt nog utesluter det inte ömsinthet eller förståelse för den utsatthet Bardamu möter som läkare.

Det finns också något sorgset melankoliskt i förhållandet till hans mystiske dubbelgångare Robinson och den prostituerade Molly som han möter i USA – den enda mänskliga varelse som intresserat sig för honom.

Möjligen är det här mer finstilta draget en sida som träder fram tydligare när man ställer Kristoffer Leandoers nyöversättning vid sidan om CG Bjurströms tolkning från 1971. Den sistnämnda har ett råare tilltal, men Carl-Göran Ekerwald förklarar i sin biografi om Céline att tonarten i Bjurströms översättning ligger en bra bit från originalet. Bortsett från inslag av slang, så skrev Céline en korrekt och utsökt franska. Något säger att det är en uppfattning som Kristoffer Leandoer delar. Samtidigt känns det överraskande, då den tidigare versionen tycktes bekräfta de föreställningar – eller fördomar – om hallucinatorisk naturalism som omgav boken.

Louis-Ferdinand Céline är fortfarande en problematisk och svårsmält figur i den franska litteraturen. Det går inte bortse från hans storhet som författare, men senare gav han också uttryck för en hätsk antisemitism som tvingade honom att fly Frankrike i slutskedet av andra världskriget.

Men i Resa till nattens ände uppträder han framför allt som den illusionslöse avslöjaren och som sådan är han omöjlig att avvisa. Det hindrar emellertid inte att den amerikanska poeten Elizabeth Bishop har rätt i sin analys av Célines misantropi. Han var smart nog att genomskåda tillvarons destruktiva mönster, men inte tillräckligt klipsk för att hitta utvägar.

pok@nt.se

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!