Fred tolkar Elis Erikssons tecken och ting

Elis Erikssons mest kända och gåtfulla konstverk har fått en detaljerad uttolkning. I hans verk på Norrköpings konstmuseum har Fred Andersson tolkat både tecken och ting.

26 september 2007 01:06
Konstnären Elis Eriksson är kanske mest känd för sina "lådor" varav flera finns i Norrköpings konstmuseums samlingar. "Lådorna" är ett slags modeller i trä fullpackade med geometriska och delvis bemålade figurer samt inklistrade textremsor som placerats och skrivits avsiktligt svårläst.

 

Dessa konstverk tillverkades i början av 60-talet. Redan då kom man fram till att lådorna var ett slags modeller av rum, faktiskt existerande rum som konstnären vistats i och att textremsorna och figurerna berättade om skeenden i dessa rum. Att det ytterst handlar om något privat har man varit klar över.

 

-De har ansetts omöjliga, säger konsthistorikern Fred Andersson.

 

Han borde veta. Under den period han arbetade på Norrköpings konstmuseum ägnade han Elis Erikssons lådor ett noggrant studium.

 

-Jag satt där på kvällarna och vred och vände på dem när alla gått hem. Trots att museets dåvarande chef ansåg att jag slösade med resurser och inte var lojal mot kommunens sparkrav, säger han.

 

Det visade sig att lådorna innehåller en mycket konkret och detaljerad dokumentation över Elis Erikssons förhållande med den betydligt yngre Rigmor Ilstedt som födde en dotter som resultat av förhållandet. Det var en i bokstavlig mening livsavgörande händelse för alla inblandade och i Elis Erikssons fall resulterade den också i skapandet av verken.

 

 

-Egentligen är det en ganska banal kärlekshistoria. det är som om konstnären sticker fram och säger "Ha ha" i ansiktet på konsthistorikerna, säger Fred Andersson.

 

Men han ser ändå lådorna som Elis Erikssons viktigaste konstverk.

 

-Utan dem skulle hans konstnärskap vara mycket mindre intressant. Och det är den stora potentialen för feltolkningar som gör dem intressanta.

 

Fred Anderssons och andras ökande intresse för Elis Eriksson ledde till den stora retrospektiva utställningen Massa ande ting ifjol på Norrköpings konstmuseum som också blev en slags summering av hela hans konstnärskap. Elis Eriksson var aktiv in i det sista och avled vid 99 års ålder strax innan utställningen invigdes.

 

Avsaknaden av forskarmiljö i Östergötland tog Fred Andersson med sig sitt intresse för Elis Erikssons konst till Lund. Och nu är resultatet färdigt. Avhandlingen Ting och tecken är precis klar och när jag träffar Fred Andersson i hans bostad i Lund är det bara själva disputationen som återstår.

 

Ting och tecken har dubbla perspektiv, dels är det en semiotisk analys av Elis Erikssons verk men också en biografisk kartläggning av en konstnär som själv var mycket förtegen och rumsterade om i sin historia.

 

-Jag var egentligen inte så förtjust i att skriva en monografi, det blir så lätt en hagiografi. Men Elis Eriksson använde och bearbetade sin biografi mycket medvetet som ett led i sitt konstnärskap.

 

I avhandlingen tillbakavisar han en del av konstnärens egna påståenden, till exempel att han var en outsider i konstvärlden och att att han inte lät sig inspireras av andra konstnärer.

 

 

-Elis Eriksson var en etablerad konstnär innan han skapade lådorna och uppfann sig själv. Han är intressant för att han under hela sitt långa konstnärskap förhöll sig till idéerna i 1900-talets konst.

 

Hur Elis Eriksson kommer värderas i framtiden är svårare att förutspå. Det kan hända han betraktas som en centralfigur för svensk konst under perioden men det kan också hända att han på nytt blir perifer.

 

-Det är egentligen det allra mest intressanta med honom, att han undergräver eller destabiliserar sin roll, menar Fred Andersson vars marxistiska utgångspunkter fått honom alltmer upptagen av tanken på att skriva hur konstnärskap byggs, lanseras och cementeras under efterkrigstiden.

 

För en fortsatt forskarkarriär blir det nog.

 

 

-Dagens museichefer skyr att anställa konsthistoriker med forskarmeriter. De ser oss som ett hot och utmålar oss helst som akademiska dammråttor, utbrister Fred Andersson.

 

Men på sikt är det naturligtvis nödvändigt för inte helt vitala museer att förnyas. Och då gör kanske konsthistorien reentré på institutioner som i dag lika gärna jagar mediala samtidsfenomen eller är förtäckta aktörer på konstmarknaden.

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Mats Granberg