Suffragetterna som chockade världen

5 juni 2013 10:00

För exakt hundra år sedan, den åttonde juni 1913, dog Emily Davison. En händelse som verkar ha gått det förment feministvänliga Mediesverige förbi. Så kan också historielöshet ta sig uttryck.

Jag vet inte om händelsen uppmärksammas mer i Storbritannien, men jag antar att åtminstone feminister vet vem Davison var och vad som orsakade hennes död.

Den fjärde juni hade hon skadats allvarligt av kungens häst Anmer under det årliga Epsom-derbyt, en av årets stora sporthändelser för den dåtida brittiska sociteten.

Vissa menar att Davison begick självmord när hon till synes kastade sig framför hästen. Fast mer sannolikt försökte hon fästa en feministisk banderoll på Anmer. Otroligt nog filmades händelsen och går i dag att se på Youtube.

Davisons aktion, och hennes död, utgjorde på många sätt kulmen på flera år av stegrande feministisk verksamhet. Dessa feminister, vanligtvis kallade suffragetter, kämpade med mer eller mindre radikala metoder för medborgerliga rättigheter i allmänhet och kvinnlig rösträtt i synnerhet. Självklarheter i dag, som med dåtidens mått mätt ofta ansågs utopiska – för att inte säga extrema.

Själv tillhörde Davison en av de namnkunnigaste, men också radikalaste organisationerna: WSPU (Womens social and political union). WSPU leddes av Storbritanniens (för att inte säga världens) främsta suffragett, Emmeline Pankhurst och accepterade bara kvinnor som medlemmar. Organisationen hade, för att göra sin röst hörd, i tilltagande utsträckning ägnat sig åt våldsamma aktioner. Vissa hade inte ens tvekat inför misshandel och mordbrand.

Med ett modernare begrepp skulle man emellertid också kunna ha kallat många suffragetter för rödvinsradikaler. Ofta kom de från relativt välbärgade hem. Dessutom gav deras politiska desperation ett något malplacerat intryck i ett Västeuropa som upplevt utomordentliga sociala framsteg de senaste decennierna.

Men kvinnornas plats ansågs vara i hemmet, ibland nästan mer än tidigare under 1800-talet. Och suffragetterna bestraffades ofta hårt, inte bara för mer uppenbara fall av våldsamt uppträdande utan också för bagatellartade brott. Utan att dra parallellerna allt för långt är det inte svårt att se en koppling över tid och rum mellan dåtidens feminister och exempelvis den ryska punkgruppen Pussy Riot.

Att hylla någon är dock alltid lätt i efterhand och frågan är huruvida inte de radikalaste suffragetterna faktiskt motarbetade den egna saken. I allmänhetens ögon framstod många aktioner som extremistiska och det var lätt för andra att därmed avfärda suffragetterna som ”hysteriska fruntimmer” eller helt enkelt ta händelserna som bevis för kvinnors medfödda oförmåga i politiska sammanhang.

Vissa tog säkert Davisons aktion som ytterligare ett exempel på just det ovanstående. Men samtidigt var hennes tragiska öde gripande, inte minst eftersom så många människor kunde se journalfilmen (ett helt nytt medium) där hon trampades ner av kungens häst. En stor skara följde hennes begravning.

På sätt och vis kan man också säga att det var våldet som befriade kvinnorna – fast inte alls på det sätt många suffragetter antagit. Ett drygt år efter Davisons död bröt nämligen första världskriget ut. Plötsligen var kvinnornas arbetskraft mer eftertraktad än någonsin, som exempelvis sjuksköterskor men också på hemmafronten vid fabriker och i jordbruket. En situation som delvis skulle bestå också efter kriget eftersom Storbritannien och andra länder förlorade så många män i skyttegravarnas lera.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!