Kinesisk pressfrihet i partiets skuggsida

Journalister som demonstrerar är inte helt ovanligt. Journalister som strejkar för pressfrihet i världens största diktatur är en världsnyhet.

9 januari 2013 00:00

Den kinesiska censuren är ombytlig. Det som kan publiceras i en region stoppas i en annan. Det går bra att kritisera korrupta lokalpolitiker, men inte Partiet eller statsledningen och så vidare. Ett effektivt sätt för regimen att hålla journalister, författare och privatpersoner som bloggar på tå. Ibland går det, ibland hamnar man i fängelse.

Tidningen Southern Weekly ges ut i Guandong-provinsen och anses vara en av landets mest liberala tidningar. Dessutom ges den ut i landet mest liberala regioner. Under nyårshelgen skrev leddarredaktionen på tidningen en ledare om behovet av stärkt skydd för individens rättigheter. En ledare som plockades bort av censorerna och ersatt med en hyllningstext till det kinesiska kommunistpartiet. Vilket skedde helt utan redaktionens vetskap.

Journalisterna på Southern Weekly har därefter protesterat högljutt och dessutom gått ut i strejk. Ivrigt påhejade av landets berömda mikrobloggar. Under helgen dök det upp ett meddelande på redaktionsbloggen som dementerade uppgifterna om att ledarartikeln bytts ut. Snabbt visade det sig dock att det var censorerna och tidningsledningen som kapat redaktionsbloggen. Upprördheten bland reportrarna blev milt sagt större.

Att så många journalister strejkar och protesterar mot Kinas (bristande) pressfrihet är på flera sätt ett nytt fenomen. Kinas i sammanhanget nyss tillsatta ledargarnityr har ett betydande problem att hantera. Slår man ner för hårt riskerar man att protesterna sprids, vilket också kan hända om man inte gör något alls. Det sannolika är att kommunistpartiet byter ut ledningen, sparkar någon censor och hoppas att affären ska blåsa över. Frågan är om det räcker eller om vi bevittnar början på något större.

Kina har i ett par decennier lyckats kombinera kapitalism med sin variant av statskontrollerad kommunism. En i teorin svår kombination som partiet mot alla odds lyckats bemästra. Kostnaden för detta i form av miljöförstöring, förtryck och mänskligt lidande har vi i dag ingen aning om. Ett inneboende problem i ekvationen är att undersåtarnas önskan om mer (inte bara materiellt) ökar i takt med att välståndet ökar. Kinas snabbt växande medelklass lär inte i längden nöja sig med censur och förtryck. De vill, precis som alla andra, vara fria och kunna påverka sina ledare och sin framtid. Det enda man kan vara säker på i en diktatur är att inget är säkert. Det som är fritt och tillåtet i dag, kan tas ifrån dig i morgon.

Att kunna kritisera lokal korruption och ineffektiva partigängare är den enda ventilen som det kinesiska folket har och utgången avgörs av partiet centralt. Förr eller senare kommer denna ventil inte att räcka.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Norrköpings Tidningar januari