Lärdomar av kravallkaoset

15 juni 2011 00:00

Det är tio år sedan Göteborgskravallerna skrämde Sverige. Flera lärdomar har dragits av tragedin.Intentionerna var givetvis goda, Göteborg skulle ta det slutgiltiga klivet in på den moderna internationella arenan som värd för ett EU-toppmöte. Dialog med demonstranter skulle ersätta vattenkanoner och tårgas. Poliser i skjortor, slips och lågskor skulle visa på det vänliga Göteborg. Ändå gick det mesta väldigt fel.


Kravallerna var,
precis som mordet på Olof Palme och självmordsbombaren på Drottninggatan i Stockholm, ett uppvaknande. Sverige var inte längre unikt som skyddat från gatuupplopp. Händelsen är en tragedi, inte minst för de 50 poliser och 90 demonstranter som skadades och som fortfarande lider av det inträffade. Men även fredliga demonstranter fick se sina budskap komma i skymundan av stenkastarnas våldsromantik. Förtroendet för polisen fick också, skulle det senare visa sig, en törn.

I centrum för en tillbakablick står rädslan. Rädslan hos poliser som fick gatstenar vräkta över sig, rädslan hos ungdomar som möttes av dragna vapen. Och rädslan hos alla som hamnade däremellan. Rädsla är också extremisters främsta vapen i kampen mot det öppna samhället.

En situation som den i Göteborg för tio år sedan samlar fredliga demonstranter, men också våldsverkare. I efterhand har båda dessa grupper uttryckt att de känt sig hotade av polisnärvaron. De autonoma vänstergrupperna odlar gärna myter om överdriven polisbrutalitet - det underlättar förstås att attackera den ordningsmakt som upprätthåller ett samhällsskick extremvänstern ändå inte vill godkänna.

Polisnärvaro vid demonstrationer är en avvägningsfråga. En hög närvaro är knappast ett självändamål - men maskerade ungdomar som krossade skyltfönster på Avenyn gjorde det förstås inte endast på grund av att de såg poliser. Tvärtom var det just otillräckliga polisresurser som ledde till trängda situationer och att skott avlossades.


Efter kravallerna har flera
viktiga steg på vägen mot ökad säkerhet vid demonstrationer tagits. Lagen om maskeringsförbud från 2005, liksom förbättrad ledarskapsutbildning för poliser är två exempel. För trots att situationen vid Göteborgskravallerna var exceptionell, sker fortfarande alltför mycket vandalism i anslutning till liknande demonstrationer i dag.

Att dialog mellan demonstranter och myndigheter ska ersätta utökade polisresurser är en utmärkt målsättning. Men en sådan dialog kräver ömsesidigt samarbete. Vad spelar det för roll att myndigheterna samtalar med fredliga demonstranter, om det ändå kommer bråkstaka? Här vilar ett stort ansvar på de demonstranter som vill att deras budskap, och inte några bråkstakars förehavanden, ska hamna i centrum. Vid Göteborgskravallerna lyckades nämligen en liten majoritet våldsverkare smutskasta en tiofalt större grupp globaliseringskritikers budskap.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!