Normer är helt enkelt normalt

28 juli 2010 00:00
Just nu pågår Pridefestivalen för fulla muggar, vilket gör att det talas mer än vanligt om normer. Ett av de främsta politiska modeorden för dagen, liksom en hörnsten i HBT-rörelsen, är "normkritik". Normer ska skärskådas, utmanas och - framför allt - brytas ner. Det är i synnerhet den förhatliga så kallade heteronormen som befinner sig i skottgluggen.

 

Detta ger anledning till att reflektera lite över ämnet. Vad är en norm till exempel? Och är normer alltid dåliga?

 

En norm är en regel, ett rättesnöre eller en uppfattning om vad som är normalt. Så långt allt väl. "Du ska inte dräpa", det sjätte budet, är till exempel en norm i form av en handlingsregel. En ganska rimlig sådan också. Andra rimliga normer finns i brottsbalken.

 


Det finns många andra
normer, skrivna och oskrivna. Dels sådana som liksom de ovan är handlingsregler (ha inte armbågarna på bordet!) och dels sådana som bara är förhandsantaganden om hur saker är beskaffade. Att personbilar tankas med bensin eller, här är jag böjd att hålla med genusvetenskapen, att människor är heterosexuella.

 

Klart är i vart fall att normer inte i sig själv är dåliga. Faktum är att normer i högsta grad är nödvändiga. All civilisation bygger på normer. Nu är det ingen som föreslår att förbudet mot mord ska avskaffas, men poängen är att man kan problematisera det ständiga talet om att "bryta normer" (en uttalad målsättning för Pride). De flesta normer finns till av en anledning.

 

Visst kan man tänka sig dåliga normer. Men dåliga normer bekämpas med goda normer, inte med normlöshet. Det ständiga ifrågasättandet (för ifrågasättandets egen skull) som odlas i normkritikens spår riskerar att cementera en kultur där den enda sanningen är att allting flyter och att det inte finns något objektivt rätt eller fel. Även värdefulla moraliska och samhälleliga normer riskerar då att brytas ner.

 

Vad gäller heteronormen är stormanloppet mot den missriktat raseri. Att kräva att man slutar utgå från att människor är heterosexuella, som DO Katri Linna gör på DN Debatt i måndags, är att kämpa mot väderkvarnar.

 

Vi utgår från att människor vi träffar på gatan talar svenska. Det är ett naturligt mänskligt beteende som innebär att vi generaliserar för att förenkla för oss själva. Men det innebär inte att vi för den skull ringaktar engelsmän eller tyskar som vi skulle råka stöta på.

 

 

Likadant med HBT-personer. Man kommer inte ifrån att det finns ett majoritetssamhälle, och då är det rationellt att som norm utgå från att människor är heterosexuella, såvida inget annat visas. Samhället måste helt enkelt av praktiska skäl delvis ordnas efter majoriteten. Detta utesluter naturligtvis inte tolerans och respekt mot de som avviker från normen. Att avvika behöver inte vara dåligt. Heteronormativitet är dock naturligt - och ofrånkomligt.

 

Visst kan normer omprövas och ifrågasättas, men att anfalla normer som fenomen är en väg ut i öknen. Tanken att normer är nödvändiga, och i grunden något bra, borde försvaras.

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Daniel Bergström