Sahlin är inte mobbad

6 juli 2010 00:00
Politik är ibland - tyvärr - en smutsig historia. Förmodligen för att det är mycket känslor inblandade. Politik handlar ju, i sin mest grundläggande form, om ett anspråk på att bestämma över andra människors liv bara för att man råkar ha fått 51 procent av rösterna. När så mycket står på spel är det svårt hålla sak och person isär.

 

Att Mona Sahlin (S) är utsatt för en systematisk, och medveten, smutskastnings- och förtalskampanj tycks betraktas som en etablerad sanning. Överallt, i synnerhet i kvällstidningarna, kan man läsa om hur Sahlin mobbas med "hatmejl" och fejkade brev.

 


Nog blir klimatet i politiken
hårdare, liksom samhällsklimatet i stort. Internets anonymitet tycks plocka fram det lägsta i den mänskliga naturen och en mer civiliserad ton i den politiska debatten skulle vara välkommen. Det skulle alltså vara felaktigt att påstå att Mona Sahlin inte smutskastas, men man kan däremot säga med säkerhet att hon inte är mer utsatt än andra politiker.

 

Facebook har förvisso en och annan anti Sahlin-grupp, men även sin beskärda del av "Hata Fredrik Reinfeldt"- och "Kan det här gamla utedasset få fler fans än Fredrik Reinfeldt"-grupper. Utan att vara allt för cynisk kan man helt enkelt konstatera att det blåser på toppen.

 

Att "kampanjen" mot Mona Sahlin skulle vara orkestrerad av Moderaterna, som en indignerad Ibrahim Baylan antyder, är strunt. En diskussion om behovet av etik i den politiska debatten får naturligtvis inte urarta i en tävling om vem som är värst, men Socialdemokraterna kan börja med att tvätta sin egen byk.

 

Inför valet 2006 spreds falska uppgifter om Fredrik Reinfeldt och hans familj, uppgifter som sedermera spårades till Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen 68. Och ungsocialisternas kampanj mot utrikesminister Carl Bildt (M) har inte så lite av personangrepp över sig. SSU la nyligen ut en fejkad platsannons på nätet, där BP vill rekrytera Carl Bildt till sin styrelse. Den man söker ska vara "extremt profitfokuserad", "sakna skrupler" och besitta en "sällan skådad arrogans".

 


Visst får Mona Sahlin utstå
smällar, men många av dem är rättvisa. Att kalla de rödgrönas politik "Tobleronepolitik" är ganska giftigt, men inte osakligt. Att en person som aspirerar på att bli regeringschef, och därmed ta ytterst ansvar för allas vår ekonomi, har en tvivelaktigt privatekonomisk bakgrund är nämligen inte alls irrelevant.

 

Mona Sahlin har det kärvt för att hon är impopulär (hon har precis gått om Rick Falkvinge i popularitetsligan och är således "bara" den minst populära av riksdagspartiledarna). Inte för att det pågår en systematisk förtalskampanj mot henne.
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!