Inte konstigt att så många hoppar av

Avhoppsvågen bland svenska riksdagsledamöter visar på bristerna i den svenska parlamentarismen. Som riksdagsledamot har man helt enkelt väldigt lite att säga till om.

10 augusti 2009 00:17
Allt fler riksdagsledamöter lämnar sina uppdrag innan mandatperioden är slut. Det uppmärksammade SvD i går söndag. Sedan valet 2006 har 30 ledamöterna lämnat sina riksdagsuppdrag, vilket motsvarar 8,6 procent. Antalet avhoppare är nu det högsta sen enkammarriksdagen infördes 1971, bortsett från mandatperioden 1994-1998 och det första EU-valet 1995 då hela 12 riksdagsledamöter flyttade till Bryssel för att bli EU-parlamentariker.

 

Att politiker växlar mellan olika politiska uppdrag är naturligt. Att riksdagsledamöter inte sitter för evigt är rent av önskvärt. Det kanske mest alarmerande är snarare anledningen till varför man lämnar sitt riksdagsuppdrag.

 

Vanligast är i stället kommunala uppdrag. Så gott som alla de intervjuade avhopparna omnämner kommunpolitiken som mer på riktigt.

 

"Det här är konkretare, närmare mina vänners och släktingars vardag", säger Carin Jämtin (S), numera oppositionsborgarråd i Stockholm.

 

"Det är väldigt exekutivt och roligt, att känna att man gör skillnad direkt", säger Catharina Elmsäter Svärd (M), numera finanslandstingsråd i Stockholm.

 

Enkelt uttryck: som riksdagsledamot är det svårt att göra skillnad.

 


Av de tusentals motioner
som riksdagsledamöterna skriver - för att slippa bli uthängda som slöa - är det bara några enstaka som antas. I princip alla nya lagar består i stället av propositioner från departementen.

 

Partigrupperna har i alldeles för stor utsträckning blivit till transportkompanier. Ledamöterna är lydiga knapptryckare.

 

Nåde den ledamot som inte accepterar dessa. FRA-debatten är ett bra exempel på det. För första gången på länge var det någon som faktiskt brydde sig om hur enskilda ledamöter röstade. Efter diverse hot röstade dock majoritetens ledamöter med något enstaka undantag för regeringens linje i alla fall.

 

Vill man vara krass kan man uttrycka det som riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson (M) gjorde till Sveriges Radio Ekot i samband med tillkännagivandet om att hon inte kommer ställa upp för omval 2010:

 

"Jag tycker inte att riksdagen är en lämplig plattform för dem som vill påverka samhällsutvecklingen." (!)

 


Man kan så klart
inte alltid få som man vill, framför allt inte som politiker. Intressant är dock att det inte handlar om att acceptera en majoritet hos riksdagskollektivet, efter diskussioner i olika frågor. De andra i kollektivet har nämligen samma uppgift som en själv. Att konsekvent rösta för eller emot regeringen.

 

I grund och botten är det ett utslag av vårt parlamentariska system. I praktiken finns det ingen egentlig maktdelning. All makt ligger hos regeringen och allra mest hos statsministern och dennes kansli. På det sättet har vi i praktiken en grundlag som inte fungerar. Det är synd. Att vara folkvald borde rimligen handla om något mer än bara trycka på rätt knappar.

 

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Norrköpings Tidningar augusti