Självreflekterande vandringar genom staden

20 oktober 2013 11:43

De känns i fotsulorna, de där många stegen som fortplantar sig, upp i knäna, genom bröstet, in i hjärnan – och själva blicken. Vad är det som rör sig på New York Citys gator? Vad är det som syns och vad är det som vi ser?

Så där febrigt tänker jag, och minns många långa promenader i staden som jag helst återvänder till, just för att Teju Cole verkligen vet hur man berättar så att det känns. Marken. Människorna. Mötena. Minnet.

Vi hamnar inte på platserna vi ser på vykorten eller i filmerna. Huvudpersonen Julius vet nämligen att det gäller att välja sina vägar, rätt riktningar, speciellt när promenaderna blir längre, som en motvikt till jobbet på sjukhuset. Allt oftare är han långt hemifrån, han som berättar, han som är ung doktorand i psykiatri, han som är nigerian-tysk, han som undrar vart staden är på väg när den nu ligger där den ligger åren 2006 och 2007.

Redan efter tiotalet sidor så känns det i hela kroppen att debutromanen Öppen stad författats av någon som vill att vi ska lyssna, men som använder en röst som inte lockar med sedvanliga cliffhangers eller extrema karaktärer. Snarare lockar han med främlingskapet och fångar det så kallat vanliga så pass intensivt att jag lyssnar också på det som jag först inte var sugen på. Vi tittar på fallskärmshoppare, vi går in i kyrkan, vi hamnar på en fest, vi är på sjukhuset. Där är skoputsaren och studenten och många andra och vi är med oss själva tillsammans med andra. Den enda gången jag inte är med Julius är i utvikningen då han åker till det verkligt främmande Bryssel för att träffa släktingar och hamnar i mer enkla politiska frågor; då längtar jag bara efter att han ska åka hem igen och träffa alla de andra som också är flyktingar och ändå hör hemma i denna nya stad.

För det är i New York City som flanören Cole är bäst på att få in oss i det som är nästan som en dagbok där man vet mer än det man skriver ner. Det är ett ständigt, lågvibrerande flöde. Blicken är rak, tankarna aningen sneda när de vir(r)ar in sig i fluffiga teorier och böcker och sånger, slutsatserna kommer bakifrån, och vi alla upptäcker banala men omskakande saker som till exempel att den gångna natten ”inte hade varit särskilt blåsig eller mörk”.

Jag tar med den här boken ut i min hemstad där allt mer blir allt mer amerikanskt, vandrar nya gator, läser ett kapitel här och där, ser mig omkring och läser och läser tills det blir riktigt mörkt därute. Läsningen blir till slut det enda ljuset och släpper in hela den sortens Colevärld där det inte finns några gränser, bara en röst som uppmanar oss alla att fortsätta vandra.

TEJU COLE

Öppen stad

Översättning: Erik MacQueen

Natur och Kultur

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Stig Hansén