Exilens villkor och historiens återkomst

13 augusti 2013 08:18

Det tar ganska lång tid innan jag tycker mig få grepp om Norman Maneas roman Lyan. Efter att ha läst ett hundratal sidor känner jag mig nödsakad att lägga ifrån mig den. Istället ägnar jag mig åt Maneas Huliganens återkomst, hans mest kända bok, med vilken han introducerades på svenska - till kritikernas lovord - ifjol.

Den är öppet självbiografisk och ger mig nycklarna att låsa upp Lyan.

Norman Manea är rumän med judiskt påbrå, född 1936. Han växte upp i regionen Bukovina. Som barn deporterades han av de rumänska fascisterna till ett koncentrationsläger i Transnistrien under andra världskriget, men återvände efter krigsslutet till Rumänien tillsammans med de familjemedlemmar som överlevt. Han debuterade som författare under 60-talet, men blev förföljd och trakasserad av den dåvarande kommunistregimen. 1986 lämnade han Rumänien och ett par år senare reste han vidare till USA, där han levt sedan dess.

Lyan utspelar sig helt och hållet i USA, det är inte fel att kalla den en amerikansk roman, men först och främst är den en exilroman.

Vi får följa några personer i USA: Augustin Gora, Peter Gaspar, Mihnea Palade, Izy Koch. De är alla akademiker, alla landsflyktiga från Rumänien och samtliga kämpar de med att anpassa sig till det nya samhället. Kring dem svävar tre obestämda gestalter: en berättare i första person som bara förekommer sporadiskt i romanen, den herostratiskt ryktbare intellektuelle Cosmin Dima och den kvinnan Ludmila (Lu) som har haft förhållanden med både Gora och Gaspar.

I berättelsen om dessa smygs plötsligt in en kriminalgåta. Dimas lärjunge Palade blir plötsligt kallblodigt mördad på en universitetstoalett. Kan mordet ha kopplingar till det kommunistiska eller rent av post-kommunistiska Rumänien, ett land som med Maneas ord behärskas, då som nu, av "bysantinsk socialism".

Mordet verkar vara en populistisk eftergift, inte sällan förekommande i romaner. Men där bedrar jag mig. Det mest osannolika i romanen visar sig vara det mest realistiska. Cosmin Dima är ett tunt kamouflage för den kände exilrumänen, religionsforskaren och författaren Mircea Eliade (1907-86).

Upptäckten att Eliade aktivt stött den rumänska pro-nazistiska fasciströrelsen under 30-talet och under sin exil USA upprätthöll kontakter med gamla fascister ökade mot slutet av hans liv. För avslöjandet stod bland andra den yngre forskaren Ioan Petru Culianu , som också kritiserade nationalismen i det post-kommunistiska Rumänien. Culianu mördades 1991 av oklara skäl på en universitetstoalett.

Lyan är ändå främst en roman om exilen som tillstånd. Om att vara närvarande i två världar men inte känna sig riktigt hemma i någon. Exiltillvaron innebär förlust av hemland, språk, släkt och gemenskap. Och som inte det vore nog drabbas alla exilerade av de utstötningsmekanismer som ofrånkomligen sätts igång när hen ska tränga in i en ny samhällskropp.

Manea är lika skoningslös i sin kritik mot sitt forna hemland som sitt nya, i det senare blandas tacksamheten med avsmak för det artificiella, kulturlösa och kommersiella USA. Lyan tyngs av att hellre gå i dialog med andra författare – som Nabokov och Borges – istället för läsaren. Dess akademiska inåtvändhet förtar lite av kraften i Maneas språk och berättelse, vilket inte hindrar att Lyan är en mycket intressant om än svårgenomtränglig roman.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Mats Granberg