Rufus Wainwright älskar sorgsenheten

Rufus Wainwright repar i De Geerhallen inför kvällens konsert med Norrköpings Symfoniorkester. Anna Wallentin träffar popartisten som också gillar opera.

14 maj 2013 16:23

Salen är koncentrerad i djup melankoli. Tisdag lunch, fuktig luft därute. Repetitionen är i full gång och mina gummisulor tycks uppmickade i ett tafatt försök till ljudlös entré. Rufus Wainwright längst fram på podiet, chefsdirigent Michael Francis på pulten och så orkestern i välvt formad båge. Han vilar än på ena höften, än på andra, klädd i mjuka byxor och en kofta knuten om midjan. Orden är Shakespeares, musiken hans egen. Projektet ett samarbete med regissör Robert Wilson, som sedan 2009 gått som föreställning i Berlin. Efteråt förklarar han:

– När jag jobbade med att skriva musiken tänkte jag egentligen väldigt lite på texternas betydelse. Istället försökte jag känna vad Shakespeare skulle ha velat. Faktum är att jag närmast upplevde det som att han var med, som att han i någon mån gav mig musiken... Ett slags spirituellt möte.

Han ler, väl medveten om att uttalandet kan tolkas som flummigt, och fortsätter sedan.

– Du vet, att försöka matcha hans briljans med våra intellekt eller vår analyseringsförmåga är att döda verken.

Men all denna drypande sorgsenhet, var kommer den ifrån?

– Jag älskar att vara ledsen! Och så tror jag det har något med det nordiska temperamentet att göra. I Kanada har vi liknande vintrar som ni här Skandinavien. Det ligger i vår konstitution. Min mamma var väldigt melankolisk. Hon dog under processen med Shakespearesonetterna. Jag fick lägga ner pennan under processen för sörja hennes död och så åter fatta den för att fortsätta skriva. Så sorgen över hennes död finns också inskriven i musiken...

Han tystnar och perspektiven skiftar för en sekund. Rummet vidgas, väggarna trängs ut, för att strax återigen bli en av konserthusets loger med frukt på fat och en rykande kaffe i mugg på bordet. Han ler försiktigt när han är redo att fortsätta.

Du växte upp inom folk och singer-songwritertraditionen. Varför klassiskt och opera?

– Det var ett sätt för mig att revoltera. Alla mina klasskompisar pratade om The Beatles och Rolling Stones som de coola banden. Jag menade att det där var ju våra föräldrars musik! Hellre då Wagner, Puccini och Strauss. Jag älskar deras musik!

Men menar du att de i någon mån skulle vara mera moderna?

– Ja, framförallt håller de sig aktuella och det är det jag siktar mot när jag skriver, att musiken ska fortsätta kännas modern under en lång tid framöver. Däremot ser jag mig absolut inte som klassisk kompositör, trots succéer med operan Prima Donna och andra verk. Nej, jag är popartist.

En sådan med stor respekt för den klassiska musiken.

Känner du något sorts kall att introducera poppubliken till den klassiska världen?

Nej, faktiskt inte, och jag tror det är därför det funkar så bra. Det finns inga pretentioner eller tvång. Folk kan låta sig dras in i musiken utan att känna några som helst krav. En situation som jag tror inte alltid är fallet i den här världen.

Fem tonsatta sonetter står på programmet, liksom fyra av hans egna låtar skrivna för sång, piano och orkester. Inför Berlinprojektet färdigställdes tio kompositioner, men här har han valt fem av dem med tydligast klassisk karaktär.

– De andra har element av bland annat punk och country, så jag valde det som jag tyckte skulle passa bäst.

Efter en brokig ungdomstid har livet under de senaste åren fått en helt annan karaktär. Giftermål med Jörn Weisbrodt, husköp och kanske det största av allt - en dotter.

– Saker är annorlunda nu. Jag vill leva vidare, vill bli gammal. Och så har jag sedan ett par år tillbaka börjat påta i trädgården. Gud, om jag hade hört mig själv nu som tjugoåring hade jag kräkts!

Återigen ett högt skratt, men även denna gång spelar sorg och allvar i hans stora ögons blick. Han berättar om det fascinerande i växter som förändras varje dag, om ett lugn och en ro som infinner sig. Om det vanliga livet. Jag frågar om drömmar.

– Jag vill skriva mera opera! Och musikal. Det skulle nästan kännas konstigt om jag inte gjorde det... Och så vill jag tjäna pengar. Du vet, om man kan få upp en musikal på Broadway... Men framförallt, och nu spelar värme i hans uttryck, vill jag vara en riktigt god förälder.

Vem är det?

Rufus Wainwright

Född i USA 22 juli 1973

Uppvuxen i Montreal, Canada

Son till musikerna Kate McGarrigle och Loudon Wainwright III. Syster till Martha Wainwright som även hon är musiker.

Har släppt sju album med eget material, senaste Out of the Game 2012, samt skrivit opera och filmmusik till Brokeback Mountain, Moulin Rouge!, Leonard Cohen: I'm Your Man, Shrek och I am Sam.

Hade också ett finger med i spelet på Antony and the Johnsons I Am A Bird Now.

Turnerat som liten flitigt med sin mamma, moster och syster i gruppen The McGarrigle Sisters & Family.

Har av Elton John blivit omnämnd som vår planets bästa låtskrivare.

Uppträder tillsammans med SON i De Geerhallen ikväll och i Linköping imorgon, fredag.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!