Mer biografi än fiktion

15 augusti 2011 10:23

"En pervers natur, som sänker kärleken till ett blott nöje", "som spindelhonan, som äter upp sin make efter att ha blivit befruktad av honom", "en vampyr".

August Strindbergs litterära hämnd på Siri von Essen var av det blodigare slaget. Men när han tecknade sitt hätska porträtt av exhustrun i En dåres försvarstal lyckades han snarare åstadkomma ett domslut över det egna kvinnohatet än en trovärdig anklagelseakt mot den kvinna han försökte svartmåla. Och på samma gång gav han en sällsamt tydlig bild av den biografiska konstens vampyrism.

Hans berättelse skriker efter mothugg och det är förstås ett frestande uppdrag för en författare att ge röst åt den stumma och låta den utskällda hustrun få sin egen historia. Samtidigt krävs det en stor portion litterärt självförtroende för att våga ta upp stridshandsken mot den svenska litteraturhistoriens gigant.

Lika lätt som det är att exponera den svartsjuke misogynens mänskliga tillkortakommanden, lika svårt är det att tävla med hans språkliga intensitet. Och sedan har ju PO Enquist redan tagit sig an ämnet i pjäsen Tribadernas natt.

Nu har i alla fall Lena Einhorn ryckt ut som äreräddande riddare i sin första roman, som har fått Siris namn till titel. Här skildras den äktenskapliga dödsdansen och färden mot "vansinnets port" ur Siris synvinkel, från det första mötet med författaren till det sorgliga och solkiga slutet. En adelsdam som tar ut skilsmässa för att göra karriär som skådespelerska och gifta om sig med en fattig konstnär, en kärlek som kantas av jämställdhetsdrömmar och svartsjukeutbrott, en skandalös separation med allt grövre anklagelser - det är spännande stoff som tål att berättas om igen.

Einhorn gör inget som helst försök att överglänsa stilisten Strindberg utan lägger sig genast platt i den språkliga kampen, med en visserligen gedigen och oklanderlig men långtifrån spektakulär normalprosa. Siris historia berättas utan några större omsvep - klippen fram och tillbaka i kronologin är romanens enda berättartekniska utsvävning - och från ett perspektiv som ibland närmar sig det dokumentära. Nog hade jag önskat mig djärvare grepp.

Förutom den oundvikliga jämförelsen med demonförfattaren är romanens största problem att personteckningen aldrig går på djupet. Karaktärerna - också Siri - förblir vaga och August hamnar farligt nära den seriefigurartade Strindberg som spökar i vårt allmänna medvetande.

Ändå är Siri en så fängslande historia att man slukar boken i ett svep. Jag är övertygad om att Einhorns romandebut kommer att få en stor läsekrets, även om det snarare är som biografi än som fiktion berättelsen griper tag.

Litteratur

LENA EINHORN

Siri

Norstedts

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Ann Lingebrandt