Exilens villkor

21 oktober 2010 00:00
Det är naturligtvis förmätet att föreställa sig att det skulle vara möjligt att skapa ett slags hemvist i skapandet, att dikten i sig skulle kunna vara en plats att kalla "hem" - naturligtvis är det lika barockt att föreställa sig att den skrivande människan alltid på ett plan befinner sig i exil. Att skrivandet skapar en rotlöshet. Det är vackra tankar dock, om det inte vore så att verkligheten tvingade in ett annat slags allvar i alla sådana abstrakta begrepp. Det främlingskap Ekelöf skrev om är i dag en annan slags erfarenhet.

 

 

Den som är främling är bara främling, och den som saknar "hem" gör just det - förlorar delar av sin erfarenhet, sin historia och bakgrund.

 

Nu utkommer Ghayath Almadhoun med sin första diktsamling på svenska, Asylansökan, och redan omslaget visar att vi kommer att möta en erfarenhet som de flesta av oss aldrig behöver uppleva. Det vita omslaget återger just en blank asylansökan där man kan kryssa i varför man söker asyl; man uppmanas också att skriva tydligt, vilket Ghayath Almadhoun tar fasta på.

 

 

Hans dikt är tydlig i den bemärkelsen att han använder sig av ett återkommande tema som han varierar med och mot formen. Och hans tema är naturligtvis exilen, och den pågående konflikten mellan vad som är Israel och vad som är Palestina, om man nu kan uttrycka sig så klumpigt? Ghayath Almadhoun föddes 1979 i ett palestinskt flyktingläger och har tidigare publicerat två diktsamlingar, sedan 2008 är han asylsökande i Sverige. Och just denna biografiska klangbotten ljuder genom hela samlingen, genom det låga och det högre, den skapar också en historisk relief: "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och Palestina var öde och tomt, och mörker var över djupet, och Guds ande svävade över vattnet. Och Gud sade: "Varde ockupation" och det blev ockupation. Och Gud såg att ockupationen var god." Och det gör också det kritiska uppdraget vanskligt, och skapar ett slags återgång till tonårens eviga fråga: innehåll eller form? Både och? Det finns ett avgörande problem med Ghayath Almadhouns dikt. Det är att den inte är tonsäker. Ibland blir den plump, klumpig, framför allt i sina kortare stycken, det är först i prosadikterna som man kan ana hans begåvning.

 

 

Ändå, trots den estetiska invändningen så måste jag ändå framhålla den existentiella nödvändigheten som just här och nu gör att dikten spränger mina snäva gränser. Ett märkligt samtidsdokument och en skakande resa in i den verkliga exilens villkor.

 

 

 

Litteratur
GHAYATH ALMADHOUN

 

Asylansökan

 

Ersatz förlag
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!