Mångbottnad Vildanden

Knappt någon lämnas oskadd när livslögnerna skingras. I lördags var det premiär på Östgötateaterns uppsättning av Henrik Ibsens drama Vildanden.

18 januari 2010 00:00
När Gregers Werle (en stirrig Sven Angleflod) återvänder efter många år tvingas alla hemligheter fram. Gregers ser det som sin livsuppgift att hjälpa sin vän Hjalmar (den komiskt hjälplöse Tobias Almborg) att se situationen "som den är". Inte frågar han vad Hjalmar Ekdal vill, nej, han är fanatiskt säker på att sanningen ska vara ett uppfriskande botemedel. Familjen Ekdal bor i ett vindsutrymme som tjänar som fotoateljé på dagarna. På vinden finns också en skjutglad farfar och en vildand som får stor betydelse när händelserna pressas mot sin kulmen.

 

 

Relationen mellan Hjalmar och hans dotter Hedvig kommer till en avgörande konflikt och rasar samman. Doktor Relling, spelad av en myndigt sarkastisk Hans Henriksson, är Gregers motpol. Han menar att man med livslögnen också tar väck lyckan. Nog verkar det som att han har rätt, men tar Ibsen ställning är det nog främst i syfte att varna oss för dessa brandtalare med höga ideal.

 

Ironin gör Vildanden drastisk och stundtals komisk, men det är en tragedi med patetiska förtecken. Man känner igen sig i personerna och deras tillkortakommanden, samtidigt som uppsättningen inte gör några anspråk på modern omdaning. Nerverna pressas allt hårdare ju
längre pjäsen lider, mjukt som av fotografens finger på avtryckaren, för att befrias först vid slutet. När vi vet att Hedvig, en intensiv och trovärdig Nadja Mirmiran, är på vinden med pistolen, uttalas alla ord med det kommande skottet som klangbotten. Hedvig blir vårt offer för att få se en pjäs om livslögner (för övrigt ett ord som Ibsen myntade med Vildanden)

 

 

Marika Strand spelar Hjalmars fru Gina, en uppbragt kvinna som anar händelsernas utveckling långt före Hjalmar. Hon lyckas med att behålla värdigheten i sin evigt servande uppgift som hustru och mor. Kvinnornas utsatta roller utgör historisk rekvisita, precis som kläderna, stolarna och i viss mån sättet att uttrycka sig (men Klas Östergrens översättning från norska är utomordentligt smidig). Scenografi, ljus, ljud och kläder är i behagligt samspel.

 

 

I den starka birollslistan lyser Christian Zell extra klart som gammal gubbe. Han talar, skrockar, hasar som han ska och har det känslomässiga register som gör honom till mer än bara en detalj.

 

Det verkar som om pjäsen mår bra av att framföras i dag, nu när trenden går mot att teatern ska vara så verklig som möjligt. Ibsen var först med att anstränga sig för naturlighet i språk och gestaltning, men samtidigt är symbolismen i Vildanden stark. Vindskontoret är en "havsets botten", Hjalmar vildanden som bitit sig fast i dyn. Han är självcentrerad och omogen. En drömmare, men hans familj accepterar honom som han är. Att han inte accepterar dem blir hans olycka. Hjalmar är ett lätt offer för Gregers, men hade han varit en hjälte hade inte hans öde fått samma djup. Han blir spelad på, av en spelare som villigt tar på sig ansvaret att styra en annans liv och som inte har en aning om hur fel det kan gå.

 

 

Det är en föreställning att rekommendera! Inte för sitt moraliska innehåll, utan för att det är en tragedi med alltför många verklighetstrogna bottnar för att vara bara ett budskap.

 

 

 

Teater
VILDANDEN

 

Henrik Ibsen

 

Regi: Torbjörn Astner

 

Översättning: Klas Östergren

 

I rollerna: Tobias Almborg, Marika Strand, Sven Angleflod, Nadja Mirmiran, Christian Zell, Willy Boholm, Gabriella Boris, Stina von Sydow och Hans Henriksson.

 

Östgötateatern, Norrköping
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Molly Teleman