Janet Frame i en spegel – Norrköpings Tidningar

"För personlig för att ges ut under min livstid." Så beskrev Janet Frame boken Mot ännu en sommar (1963). Hon skrev den dryga tjugo år innan den självbiografiska trilogin som skulle innebära hennes litterära genombrott. I Sverige gavs den ut under samlingsnamnet En ängel vid mitt bord (1993). Men här rör det sig knappast om något trevande förstlingsverk. Mot ännu en sommar är lika bra, om inte bättre än ovan nämnda verk och stoffet lika skriande utlämnande till sin karaktär.

Den berömda författaren Grace Cleave lider av social fobi. Som ett sätt att tygla ledan av att vara hänvisad till sitt eget jag tackar hon ja till att tillbringa ett veckoslut hos bekanta i norra England. Förutsättningarna är de bästa, värdskapet oändligt varmt men Grace plågas av sin skygghet och fastnar i inre monologer. Hyperkänslig för stämningar följer hon plågad varje mått och steg som tas i den gästfria familjen.

Blöjbyten och matlagning, promenader och vardagliga inköp blir till oöverstigliga hinder för Grace som likt en voyeur följer allt med blicken. Varje nytt tonfall i den alldagliga kommunikationen paret emellan blir till hugg och slag mot Grace vars nervliv ligger utfläkt. Hennes inre tal böljar fram och tillbaka mellan de faktiska dialogerna och hon prövar ständigt nya uttryck och satsmelodier för att få bukt med sin blyghet. Tonen är dock helt osentimental och riktigt humoristisk. Frame låter sin huvudperson bli så drillad i sina själsliga översättningar att jag som läsare villigt kastar mig över hennes fantasier som vore de mer realistiska än den faktiska handlingen. Tillbakablickar i barndomen illustrerar och förklarar nuvarande reaktioner och hämningar. Främlingsskapet och hennes oförmåga att passa in någonstans väcker tankar i mig om normalitet och utanförstående, tabun och vedertagna koder. Vilken är egentligen vår verklighet? Vårt tankeliv eller den empiriskt upplevda världen? Det eleganta bruket av undertexter kan inte nog prisas i sammanhanget.

Janet Frames eget liv ekar, nej slår obarmhärtigt som en gonggong genom romanen, det är oundvikligt. Hon diagnostiserades 1947 felaktigt som schizofren, genomgick otaliga elchocksbehandlingar och kom att tillbringa sammanlagt sju år på olika mentalsjukhus. Strax innan Frame skulle genomgå en lobotomi erhöll hon ett litterärt pris och man beslutade att ställa in operationen. I England sökte hon hjälp för sina återkommande depressioner och ångesttillstånd för vilka hon framgångsrikt behandlades. Hon avled 2004 vid en ålder av åttio.