Det dokumentära lever vidare

Den engelske fotografen Daniel Meadows besökte Norrköping och berättade att det som dokumenteras och publiceras lever vidare.

2 mars 2009 00:20
Daniel Meadows var 21 år när han tyckte det var en bra idé att samla ihop pengar till en buss, en dubbeldäckare, och kuska runt England för att fotografera och dokumentera de människor han mötte. Han kallade sin idé The Free Photographic Omnibus. Året var 1973.

 

36 år senare sitter Daniel Meadows på Arbetets museum i Norrköping och berättar om sin fotografiska busstur som i en mening fortfarande pågår.

 

- Det dokumentära lever vidare. Bilder som publiceras får ett eget liv, säger han till den skara som samlats för att lyssna till honom.

 

Daniel Meadows är en av de brittiska fotografer vars bilder visas i museets pågående utställnnig No Such Thing As Society.

 

 

Men innan föredraget har han tagit en promenad runt Strömmen, lyssnat på isens ljud i vårvintersolen, ätit en semla och berättat om hur bussturen överhuvudtaget blev av.

 

- Cliff Richard inspirerade mig. 1963 gjorde han en hemsk film som hette Summer Holiday där han åker omkring i en buss.

 

Men Meadows berättar också att han inspirerades av den amerikanske fotografen Bruce Davidson och den engelske sekelskiftesfotografen Sir John Benjamin Stone.

 

- Davidson gjorde en bok, East 100th Street, där han porträtterade vanliga människor i Harlem med värdighet. Jag önskar att jag hade den boken men den är utgången. Benjamin Stone var en rik företagare som åkte omkring i bil och fotograferade engelsmän och deras sedvänjor, berättar Daniel Meadows.

 

 

När han fortfarande utbildade sig till fotograf i Manchester hyrde han en rivningshotad före detta frisersalong i stadsdelen Moss Side.

 

- För fyra pund i veckan kunde jag hyra den för att ta gratis porträtt av människor som en pojke levererade åt mig nästa dag.

 

 

Steget därefter var att sätta affären på hjul, kunna åka runt och ta bilder. Detta sammanföll med att den engelska motsvarigheten till Statens Kulturråd, British Art Council, blev intresserade av fotografi som konstform. Meadows fick ett bidrag på 750 pund, skrapade ihop lika mycket själv och införskaffade en buss från 1941 som han inredde som studio, bostad och mörkrum.

 

- Jag hade en idé att medierna alltid gjorde saker med människor. De fick dem att uppträda i en roll för att de skulle få sin story. Ville de inte anta sin roll i storyn var de inte intressanta. Jag ville arbeta med dem, prata med dem, ta deras porträtt och på det sättet få deras historier.

 

Samtidigt som han fotograferade spelade han också in de porträtterades berättelser. Bussen fungerade också som utställningslokal och när lokaltidningarna uppmärksammade hans resa strömmade folk till.

 

- Jag ställde alltid bussen centralt där det passerade mycket folk. Sedan tog jag bilder, framkallade på kvällen och gav bort kopiorna nästa dag.

 

Några bilder donerades till Art Council men de flesta negativ blev liggande i flera år.

 

- Dom blev liggande i en låda och plötsligt är de uppmärksammade av etablissemanget som var snobbiga nog att tycka att fotografi inte var lika fint som annan bildkonst, säger Meadows stolt inför sin publik.

 

25 år efteråt tog han fram bilderna igen och gjorde en utställning på nytt. Och då föddes idén att försöka söka upp människorna igen för att följa upp deras berättelser. Och Daniel Meadows tog åter lokaltidningarna till hjälp och spårade upp många av de porträtterade. De nya bilderna publicerades tillsammans med de gamla i boken The Bus.

 

- Och bilder som en gång blivit publicerade lever sedan sitt eget liv. Det är mitt riktiga budskap. Och, säger Daniel Meadows, till sina åhörare, här är en sådan livsberättelse.

 

Och så visar han en film om Florence Anna Snoad från Southampton. Han tog en bild av henne på 70-talet och sökte upp henne på nytt på 90-talet. I en bok berättade han hennes historia. En dag fick han ett mejl från en kompositör på Nya Zeeland som blivit så gripen av hennes ord att han gjort musik till dem. Och en dag googlar nyzeeländaren Florence namn och finner att en kvinnlig, slovensk kompositör skrivit en stycke för henne.

 

The Free Photographic Omnibus rullar vidare längs kända och okända vägar.

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!