Analysera ännu mera

Psykologigenrens bäst säljande bok är inte skriven av en psykolog. Men nu tycks kåren närma sig publiken.

2 september 2008 00:16
När belysningen dämpas är salongen fullknökad. Som vanligt. Den fjärde säsongen av Psykologer tittar på film rullar igång på Kulturhuset i Stockholm. Borat avslutade vårens visningar. Bergman inleder höstens.

 

Personas ljussättning och klippning har av filmvetare diskuterats i decennier. Den här kvällen ska publiken med hjälp av psykoanalytikern Iréne Matthis linda upp filmen, kliva in i det bergmanska psyket och förstå dess mekanismer.

 

 

Jonas Mosskin är psykologstuderande och initiativtagare till projektet. Syftet är att popularisera psykologin. Det behövs, anser han. Yrkesgruppen dras med elitism och onödigt krångel.

 

- Psykologerna har varit måna om sitt revir. Det ska vara lite mystiskt och svårt att förstå vad man gör. Den där elitismen och von oben-attityden kämpar jag emot. Jag upplever att det inom psykologin finns intressant kunskap om människor och relationer som inte kommer fram.

 

Det finns pengar att tjäna på själens marknad. Många gör anspråk på att kunna plåstra om människans psyke. På elskåp skriker anslag "Vad ska man göra av sitt liv?" och i bokhandeln placeras Freud bredvid Dr Phil. Den senare har namngett en effekt. Efter tv-psykologens intåg i svenska hushåll började självhjälpsböcker att sälja i fem- eller sexsiffriga upplagor.

 

Många av kioskvältarna är självupplevda historier med färggranna författarporträtt på omslagen, där profiler som Mia Törnblom och Kay Pollack ledsagar läsaren till lyckan.

 

 

Psykologer har fnyst åt genren, kallat den flummig och ytlig. Oskar Henrikson, psykologstudent från Linköpings universitet, finner det märkligt.

 

- Jag har inget emot amatörer eller glada entusiaster, säger han. Men jag tycker att psykologer borde engagera sig bättre.

 

Han försöker att föregå med gott exempel. En gång i månaden lägger han upp inspelningar på webbradiokanalen Radio Rorschachs hemsida. Efter ämnen som Sigmund Freud, ältande och framtidsvisioner behandlar septembers avsnitt parterapi.

 

- Jag bär med mig något klassiskt förbättra världen-ideal och tänker mycket på hur man kan göra så mycket som möjligt för så många som möjligt. Det är viktigt att inte glömma bort vilka man ska hjälpa.

 

Psykologernas ovilja att öppna sig leder inte sällan till en klichéartad bild av yrket. För många är psykologen lika med den freudianska analytikern i Woody Allens filmer och tv-serier som Sopranos. Där visas långa, dröjande samtal med betoning på barndom och drömmar. I själva verket är den kognitiva beteendeterapin, KBT, som i Sverige framträder starkast. Här arbetar psykologen med att förändra tankemönster och beteenden, och tilltalet är rakare.

 

- Det är en generationsfråga, säger Oskar Henrikson. På många psykologutbildningar pågår slitningar mellan lärare som förespråkar psykodynamik och studenter som föredrar KBT.

 

 

Möjligen är det orsaken till att självhjälpslitteraturen de senaste åren har förändrats. Forskare konstaterar att böckerna har blivit bättre. De vänder sig mot en större publik, utan att göra avkall på vetenskapliga principer. Försök att städa bort tidigare nämnda elitism yttras även i internetterapi, radioprogram och personlighetstester online, liksom genom projekt som Psykologer tittar på film.

 

I Kulturhuset bollas frågor mellan publik och proffs. Psykoanalytikern Iréne Matthis säger att hon helst inte vill prata alls, eftersom hon upplever Persona som en musikalisk och poetisk skapelse. Likväl utfrågas hon om Liv Ullman och Bibi Andersson är en och samma? Eller om filmen egentligen handlar om regissörens sökande efter sin mor?

 

Matthis dricker ett glas vatten, utan kolsyra, och fingrar på glasögonen hon har i handen. Jonas Mosskin, sitter intill psykoanalytikern och agerar moderator.

 

- Du är naiv som dragit igång det här att analysera film, säger hon plötsligt och vänder sig mot samtalspartnern.

 

- Men det är bra, fortsätter hon i ganska kylig ton. Naivitet är det bästa sättet att lära sig något.

 

När diskussionen är avslutad och stolar lyfts bort konstaterar Jonas Mosskin samma sak. Han ler obekymrat.

 

- Jag kände när jag satt där att det är vansinne att analysera en sådan här film. Det går inte att göra rätt. Men jag vill verkligen göra ett försök att popularisera psykologin, prata psykologi och berätta saker om människor och relationer.

 

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!