Kommer det att märkas?

Mot slutet av boken återknyter poeten både till slätten och till indianen.

I Borås är det fortfarande så att fäderna läser om och oroas av växthuseffekten medan mödrarna står vid spisen och pratar kassler med de äventyrsbadade barnen. Dikterna är för det mesta skrivna i man-form, men då och då figurerar ett osäkert jag. Omgivningarna (Partille kommun till exempel) och tidsmarkörerna har en lättidentifierad verklighetsanknytning, men det knepiga känslolivet kan få lätt surrealistiska uttryck, saker och ting glider ihop, eller gör det inte. "Våra hudar ligger utsträckta i soffan och griper efter varandra./Mina öron är svarta av allt du inte säger."

Barnsligheten sätter Linn Hansén skickligt i system. Läsaren vet nästan alltid mer än texten eller tror sig åtminstone göra det. Världen är förminskad men hoten som anas är stora.

Liksom en del förväntningar: "Jag undrar om alla känner så här. Jag sitter på spårvagnen och håller i min väska och det värker överallt. Fast det är ljust och vänligt tänker jag bara på annat. T.ex. på det lyckliga stadiet. Jag undrar när jag hamnar där och om det kommer att märkas." Hansén upprepar på gott och ont sina grepp. Till en del är de säkert utprovade på en lyssnande publik. Ibland kan bokläsaren också höra tonfallen.

Ta i trä är en debutdiktsamling som jag gillar eftersom den uppvisar humor, känslighet och ett språkmedvetande som säkert kommer att ta sig nya uttryck.

"Södra Sverige håller på att gå i bitar." Kommer det att märkas? Hur kommer det att prägla poesin?

LINN HANSENTa i träLinn Hanséns poetiska debut vilar på en smart för att inte säga minerad naivism, (för att nu säga det). I den första dikten sitter en indian på Västgötaslätten strax utanför Borås där äventyrsbadet är öppet.