Det går bra nu

Gäst hos Malou, träffar Tranströmer i SVT, ägnas ett reportage i DN och leder P4:s Karlavagnen. Bokens dag-aktuelle Marcus Birros dagar som outsider verkar vara till ända.

21 november 2007 00:07
Två timmar innan uppträdandet i Karlstad står ett gäng tanter utanför ingången till Stadsbiblioteket. Birro är tidig, han slinker förbi. När han vid utsatt tid inleder sin monolog stelnar han till. Längst fram sitter samma tanter. De har köat för att komma först.

 

-Det är Lasse Berghagen-varning nu. De kom fram efteråt och köpte böcker, förklarade att de brukade lyssna på Karlavagnen och tyckte att programmet var bra. Man märker att det hänt något det senaste året. Nuförtiden kommer det tre hundra personer där det förut kom åttio.

 

 

Marcus Birro går igenom en ny och omvälvande tid. Efter att han blev programledare för P4:s Karlavagnen tycks allt gå kloss i kloss. Kärnan i beundrarskaran, som han förr kategoriserade som "numera vuxna The Cure-fans", har övergått till att vara 60-åriga damer. Birro verkar generad när han berättar:

 

-Jag får brev från dem några gånger i veckan. Vackra och handskrivna på något gammalt kort. Många uppger inte ens rätt adress, de har bara skrivit mitt namn och "Stockholm", där de tror att jag bor. Damerna är fantastiskt uppmuntrande. Fantastiskt vänliga. Det flesta har hört mig på radion och sedan gått och köpt mina böcker.

 

-Jag visste faktiskt inte vilket program jag skulle arbeta med när jag skrev på kontraktet med SR. När jag fick veta att det skulle bli Karlavagnen blev jag ganska arg. Jag tyckte att det var ett jättekonstigt program som kom efter Radiosporten. Det var lite goof-stämpel, konstiga människor som ringer och pratar. Men det är ett väldigt viktigt program för många människor. Jag knuffas ut i verkligheten. Lär mig se hur andra människor har det och vad som är viktigt för dem.

 

Han har blivit beskylld för att slåss mot väderkvarnar, att tampas mot ett etablissemang han själv ingår i. Och visst, efter upprop på upprop om likformiga kultursidor har den självutnämnde outsidern bjudits in i värmen. Dan Andersson-pristagaren Birro delar numera litterär agentur med Björn Ranelid och Ulf Lundell (på tidigt 90-tal fungerade denne som litterär förebild).

 

 

Häromveckan var han gäst hos Malou von Sivers på TV4 och samtalade om ensamhet. I samma veva skrev Dagens Nyheter ett långt reportage om hans radioframgångar. På lördag visas poetmötet med Tomas Tranströmer på SVT och lägg där till att böckerna säljer allt bättre, fler gästar hans uppträdanden, och varje enskilt inlägg på bloggen föranleder tjugo till trettio kommentarer.

 

Det går bra nu.

 

-Ja. Jag tycker att jag har samlat ihop till de här grejorna. Jag tänkte på det häromdagen när jag var ute och gick. Jag kasserar in. Det är ingen enstaka händelse som ligger bakom, jag har inte skrivit någon perfekt bok, utan det här är resultatet av 15 års hamrande på dörren. "Äsch, vi måste öppna. Han kan inte stå i farstun längre." Samtidigt är jag inte helt inne. Om du tar DN som exempel, så var det inte på kultursidorna jag blev omskriven.

 

Du ägnades ett flersidigt reportage i DN Söndag. Det är väl mer prestigefyllt?

 

-Jo, så är det ju. Jag
föraktar mycket av kulturvärlden. Ändå vill jag dit. Jag är så sur att jag inte
är större än så. Man är
en rätt liten människa på det sättet, att man inte hänger ihop. Utifrån verkar det futtigt, litet och
löjligt. Men de som tycker så har inte fattat någonting. Det handlar om en känsla av ett evigt tillkortakommande och att aldrig duga.

 

Svärta och bedrövelse har varit centrala komponenter i författarskapet. Beundrarna, de före detta svartklädda gymnasisterna, har engagerat sig i självupplevda och hjärtslitande öden om för tidiga födslar och alkoholism i 21-kvadratmeterslägenheten i Göteborg. Bloggtexterna är präntade i rött och vit mot en nattsvart bakgrund.

 

 

För drygt en månad sedan fick bloggläsarna veta: "Jag skriver en glad roman. Efter tio böcker ville jag slå upp fönstret mot en annan breddgrad, storstäda övervåningen, bära ner vinterrocken i källaren och gunga med fötterna i hammocken. Det är roligt att skriva en glad roman. Jag har roligt. Jag tycker att den är rolig."

 

Resultatet av utspelet: blott fyra kommentarer på bloggen.

 

-Jag tror inte att de som hänger på min blogg nödvändigtvis har mina samlade verk stående i bokhyllan. Jag har skrivit tio böcker, och de har varit väldigt svarta, och sedan lång tid tillbaka har jag bestämt att jag ska skriva en glad bok och om jag får fyra kommentarer om det får jag väl skriva en riktigt bra glad bok, för att bevisa att den var värd fler kommentarer.

 

Till den kommande romanen har inspiration hämtats från Luke Rhineharts kultklassiker Tärningsspelaren, men även från det egna radioprogrammet. Vissa av karaktärerna i boken har någon gång ringt till Karlavagnens telefonsluss och inför radiolyssnarna sjungit ut om bekymmer och glädjeämnen. På samma gång liknar Birro berättelsen vid en Måns Herngren-film: 30-åriga låtsasvuxna i radhus med platta tak och kakelugnar.

 

-Boken handlar om kärlek, relationer, kaos, vad det leder till. Människor som gifter sig, skiljer sig, träffar andra.

 

Det låter ganska sorgligt.

 

-Jaså? Herregud, vad bra. Det är meningen att det ska bli glatt. Vi får se hur det går. Mer Woody Allen-humor. Mer så. Det gäller att hitta rätt ton. Hittar du rätt ton kan du skriva sorgligt. Men det är svårt, jag kommer på nig själv att skriva långa Proust-meningar om hur man stöter på en gammal flickvän och hur hon åldrats och om tidens gång och skit, och så tänker man: nu är vi där igen! Vi får ta bort det. Det ska inte vara en sådan bok. På det sättet är det en utmaning. Sedan kan jag ju inte skriva chic-lit, det går ju inte.

 

När sångaren och musikern Salem al Fakir tidigare i år fick frågan vad han visste om Norrköping nämnde han varken Eldkvarn eller fotbollslaget, utan att Marcus Birro bodde i staden. Sedan flytten från Göteborg 2003 har Birro varit mån om att i varje intervju propsa på att han nuförtiden är östgöte, "jag är inte göteborgare längre", klarlägger han. På söndag uppträder han på Bokens dag på Stora teatern.

 

 

Sedan flytten till ostkusten har livet tagit en vändning. Mellan 1989 och 2004 säger han sig ha varit konstant full. Norrköpings-
bon Birro dricker inte alkohol, han tränar på gym, turnerar flitigt och har gått ner över tjugo kilo i vikt. Till på köpet har han lärt sig att uppskatta vardagen, det vanliga. För en tid sedan stod han på Clas Ohlson, köpte en frisörsax och utbrast: "De har ju allt här."

 

-För tre år sedan var allt som alla andra gjorde fel. Att gå på Clas Ohlson är sådant som innebandy-Roger gör varje lördag, står i sina jeans och köper rakhyvlar för sju-åtta spänn. Det finns ett förakt för vanligt liv och vanligt folk. Man ska passa sig mycket för det. Det mest rebelliska man kan göra är för mig att lägga ner all energi på att arbeta och vara lycklig. Jag har gått igenom mycket och har fått kämpa för att kunna vakna lugnt på morgonen, bädda sängen, ta en kopp kaffe och titta ut genom fönstret och bara vara vanlig.

 

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!