Om man inte läst namnet på bokomslaget skulle det vara snudd på omöjligt att gissa vilken författare samlingsvolymen Blänk av ametist rymmer. Dikter fulla av harpor, keruber, suckar, älvakörer, "min vackra mö" och "min ädla dam". Med strikt bundna verser och rim enligt schema, i folkviseton och med elisabethanska klanger. Ömsom bibliskt, ömsom prerafaelitiskt, med en doft av herdeidyll: "Majvindar, ni som i havets tumult/en ringlek dansar glädjefullt/från vågdal till våg, medan ovanför/skummet silvergirlander gör, /som spännes i luften i virvlande dans, /såg ni min käresta någonstans? /O smärta svår! /Alla vindar som går! /Kärlek har sorg när den kärlek ej når!"

Kan det verkligen vara litteraturhistoriens mesta modernist som skrivit sådan här högstämd, superromantisk, traditionsbunden, skönklingande poesi? Jo, James Joyces debutverk Kammarmusik från 1907 är en svit kärlekshymner som stilmässigt blickar bakåt och inte med en blinkning låter ana att poeten en dag ska revolutionera den västeuropeiska prosan. Visst är det fråga om pastischer, men vackra sådana, sirliga, charmfulla och elegant melodiösa. I nästa diktsamling, Enpennypoem från 1927, visar den lekfulle språkvirtuosen mer av sitt ansikte och tonen har blivit mustigare, men de rimmade verserna finns kvar.

Blänk av ametist är den hittills mest kompletta svenska utgåvan av Joyces poesi, graciöst översatt även om tolkningarna ibland låter betydligt mer gammaldags än originalen. Förutom de två diktsamlingarna får vi också prov på ungdomsdikter, tillfällighetsvers och limerickar. De samlade dikterna är ett trevligt tillfälle att stifta bekantskap med en kanoniserad författares okända sidor. Inte minst får man ett exempel på att litteraturhistorien inte alltid är så enkelspårig som man ibland kan tro.