Sektbarn

Låt oss säga att du är tio år gammal och lever i en tätt sammanhållen grupp om hundrafemtio personer. Du vet att jordens undergång är nära och att de rättrogna kommer till paradiset.

9 juni 2008 00:15
 Du är en av dem och känner dig mer värd än de som inte delar din tro. Att du kan förvänta dig en plats i paradiset känns trösterikt, men de vuxna i gruppen agar dig med jämna mellanrum så att du inte ska avvika från den rätta vägen. Ibland straffas du av dina föräldrar, ibland av gruppens karismatiske ledare.

 

Om du har brutit mot någon allvarlig regel, så pryglas du med den grova käppen. Du blir orolig och rädd, eftersom du associerar straffet med möjligheten att komma till paradiset. Du är under konstant press att göra rätt. Du får till och med skuldkänslor när du tänker fel tankar. Agan ska inordna dig i ett strikt hierarkiskt system, men du är omedveten om att de vuxna även använder sig av mer subtila medel. Du blir avskärmad från samhället, förhindrad att utforska världen och bilda dig en egen uppfattning om den. Du blir tvingad att ägna väldigt mycket tid åt att studera religiösa texter - bibelcitat och mantran ersätter formandet av kritiskt tänkande - och åt annan andlig verksamhet.

 

Om barn som lever under sådana förhållanden skriver Charlotte Essén, i sin lika viktiga som chockerande bok Sektbarn. Det finns en oöverskådlig litteratur och forskning om sekter som sociologiskt fenomen. Man nämner exempelvis som ett återkommande tema gruppens minoritetsställning och elitistiska karaktär. Man nämner den karismatiske ledaren - inte sällan anser han sig vara gudomlig eller den enda förmedlande länken mellan gud och sektmedlemmarna - i toppen av en strängt hierarkisk ordning. Man nämner den stränga tankekontrollen.

 

Däremot finns det, visar Essén har rätt, besynnerligt lite litteratur som riktar fokus mot barns utsatta position i sekter. Det är naturligtvis svårt att iaktta vad som pågår i en grupp som medvetet avskärmar sig från det övriga samhället, men det är som om vi inte har haft fantasi nog att räkna ut att barn i sekter, barn i grupper med en sådan dynamik, riskerar att fara väldigt illa. Essén drar, när hon diskuterar samhällets hållning, paralleller till hur vi valt att inte se och bry oss om flickor och unga kvinnor inom så kallade hederskulturer. Flatheten är, i bägge fallen, upprörande.

 

Essén skriver i första hand om sekter verksamma i Sverige. De två första avsnitten handlar om barn i Filadelfiakyrkan, närmare bestämt barnen i Knutby, och barn i Jehovas vittnen. Det följande avsnittet om barn i Hare Krishna-rörelsen är riktigt otäckt, utan att överdriva kan man kalla det en studie i förnedring. Och det sista avsnittet handlar om den mindre kända sekten Familjen. Avsnitten om de olika sekterna upptar ungefär hälften av boken.

 

Den andra hälften ägnar Essén åt mer generella resonemang, exempelvis om konflikten mellan barns rättigheter och religionsfrihet. Hon gör internationella jämförelser och konstaterar att man i Frankrike är mer restriktiv mot sekter än man är i exempelvis USA. Hon lyfter också fram goda exempel på hur barn som uppfostrats i sekter lyckas ta sig ur dem i tonåren eller när de blivit vuxna.

 

Det är mer eller mindre uppenbart att Sektbarn bygger på journalistiskt arbete som bearbetats och fogats samman till en längre berättelse. Men Essén är väldigt engagerad och engagerande när hon återger enskilda livsöden och hon är glasklar i sina analyser av hur sekter ofta påverkar barn väldigt negativt. I den statliga utredningen I God Tro, som publicerades 1998, är velandet hit och dit desto mer beklämmande. Man skriver att delar av sektbarnens uppfostran är klart dysfunktionell, men några sidor längre fram, att det inte finns någon anledning alls att ha vare sig moraliserande eller psykologiserande synpunkter på föräldrarna.

 

Enligt Essén är utredningen i långa stycken väldigt bra men typiskt nog svajig och motsägelsefull. I Sverige förefaller det som om utredningen fallit i glömska, medan man i Norge haft användning av den. Sektbarn, en bok som andas pionjärarbete, bör läsas av många - inte av sensationslystnad men för att barn som växer upp i sekter måste uppmärksammas.

 

 

Litteratur
CHARLOTTE ESSÉN

 

Sektbarn

 

Albert Bonniers förlag
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!