Tove Jansson - Brevskrivaren

Humor och drastisk formuleringskonst präglar Tove Janssons brev, skriver Inger Dahlman som läst en ny bok av Boel Westin och Helen Svensson

17 oktober 2014 11:02

”Ibland tror jag att jag hatar dem båda och det gör mig sjuk.” Så skriver Tove Jansson en augustidag 1963 till en vän om svartsjukan mellan de två människor som betyder mest för henne, modern Ham och sambon Tooti. Det är en av många glödgade epistlar i boken Brev från Tove Jansson, där hon naken, stark och sårbar träder i direkt förbindelse med läsaren.

Litteraturprofessorn Boel Westin vid Stockholms universitet och Helen Svensson, tidigare litterär chef vid Tove Janssons originalförlag, Schildts förlag, har gjort urvalet och skrivit kommentarerna. De betonar brevens blandning av biografisk och kulturell historia.

Hundra år har gått sedan Tove Jansson föddes 1914. Det har bland annat markerats med Tuula Karjalainens imponerande biografi Tove Jansson – Arbeta och Älska. I brevboken får vi nu höra Tove Janssons egen omisskännliga röst. Arbete och resor, passioner och besvikelser, modersbindning och hatkärlek till fadern, allt finns där. Och förstås hur insikten att hon var lesbisk slog henne.

En sak till visar breven: Den totala lycka tufft kroppsarbete gav Tove. Som i oktober 1964 när hon byggde hus på ön Klovharun, stället hon kom att älska: ”All ryggvärk och annan värk försvann och all melankoli, jag är helt lycklig medan jag bär sten och sand och plank och lagar förfärliga kålsoppor i blåsten.”

Varje år fick Tove Jansson 2000 brev. Mellan 1954 och till sin död 2001 mottog hon 92 000 brev. Och besvarade merparten!!!

Humor och drastisk formuleringskonst präglar breven: ”…jag slängde ett glas vatten över pelargonen och Nita [Toves svägerska] skrek o nej! och det var hennes diskreta morgonvodka…”

I en klass för sig står breven till Eva Konikoff, fotografen, vännen, judinnan, som 1941 lämnade krigets Europa för USA. Där talar Tove till Eva som vore de i samma rum.

Surrealismen avfärdar Tove Jansson med att den saknar utvecklingsmöjligheter och kallar den ”En klänning, så uppseendeväckande att man blott kan ha den en säsong, en enda fest”.

Annan är tonen, när hon efter musei- och kyrkobesök utomlands skriver om ”… den fantastiska mängd konstnärer som under tiderna arbetat på en än mer tillintetgörande mängd konstverk och allt man ser är bättre än vad man någonsin kan hoppas åstadkomma”.

Författaren, tidningsmannen och socialisten Atos Wirtanen, som Tove i åratal levde med i ett öppet förhållande, friar hon till i förbigående i ett brev i oktober 1947: ”Sen undrar jag om du tycker det vore en bra idé att vi gifte oss …”.

Då hade hon redan, i december 1946, haft en tre veckor kort, livsavgörande kärleksförbindelse med regissören Vivica Bandler. Den skulle leda till att hon till sist valde att tillhöra ”spökena”, så kallar hon de lesbiska. Problemfritt var det inte i ett Finland som först 1971 avkriminaliserade homosexualiteten.

Till Eva Konikoff skrev hon: ”…nu har detta hänt att jag förälskat mig besinningslöst i en kvinna… Förtalet smyger …”

Toves förtvivlan, när hon inser att hon bara är en episod bland andra för Bandler, får starkt uttryck. Men vänner förblir de, liksom Tove oftast förblir vän med sina före detta kärlekspartners.

Tryggheten fann hon hos Tooti, konstnären och läraren i etsning vid Konstakademien i Helsingfors, Tuulikki Pietilä, som blev hennes livskamrat i fyrtiofem år. Den lyser ur breven lika väl som Toves vanmakt och raseri när Tooti och mamman Ham gör henne vansinnig med sin svartsjuka.

Tove ville se sina brev brända. Men de blev kvar, till lycka för oss, som ovärderliga bryggor in i en annan människas innersta.

Litteratur

Brev från Tove Jansson

Urval och kommentarer

Boel Westin & Helen Svensson

Norstedts

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!